Göteborgsposten – 29 augusti 1873, sida 1

———————— — Nej. Är det icke af solid beskaffenhet. Vi ha trott det. Om det låter öppna sig, så var god gör det. — Nu är ej tid dertill. En annan hand än min måste öppna det. Qvinnan hängde halsbandet kring flickans hals och betraktade henne med beundrande blickar. Hastigt frågade hon: — Hvilka voro de personer, som förföljde er förliden natt? Honor svarade genom att oförbehållsamt omtala sin historia, börjande med sitt giftermål med Darrel Moer och berättande allt hvad som sedermera inträffat. Qvinnan tycktes veta någonting om henne, och Honor kände instinktlikt förtroende för henne. Dessutom hvilade hennes enda hopp på denna qvinna. Hon sväfvade i en beständig fruktar att hennes fiender skulle finna henne och begära, att hon skulle bli utlemnad till dem. — Och ni blef gift med Darrel Moer! utbrast mrs Williams. Hvilket sällsamt öde! Men ni är ej hans hustru och har aldrig varit det mer än vid sjelfva altaret. Himlen vare lofvad för det! Jag skall föra er till London i morgon. Emellertid är ni fullkomligt säker här. Äfven om Darrel Moer skulle spåra er hit, kan han ej taga er från mig. Den goda mrs Williams kände ej Darrel Moer. Den långa söndagen passcrade fridfullt och utan oro. Honors fiender sågos ej till. På aftonen låg Honor fullt klädd på soffan i den lilla salongen, och mrs Williams gick ut för att tillaga hennes supc.