Göteborgsposten – 29 augusti 1873, sida 1

mot andra framstående teologer, låtom oss kalla dem c. ex. Tischendorf, Hengstenberg, biskop Beckman. Antagom vidare, att en kritisk begabbare pekar på den oförskräckte rationalisten, sägande: Se på den! Hvar har han sin teologie-doktorshatt, efter det han djerfves disputera med tyske professorer? Tror han, derföre att han fick kyrkoherden Ekdahls röst vid sista erkebiskopsvalet, att han har rätt att trotsa en verklig biskop med kongl. fullmakt på fickan? Tror han, derföre att han står i förbindelser med tidningar, som sätta ordensutnämningar under rubriken Blandade ämnen, att han ostraffadt får flyga på folk med Gud vet hur många kraschaner på bröstet: Med vår kännedom om H. T:s ryktbara frisinne våga vi tro, att H. T. skulle vara den första att stämpla ett dylikt förfarande såsom en rätt simpel taktik, eller, för att nyttja vår samtidas eget lyckade uttryck, en ovärdig kritik. Och dock går H. T. emot oss tillväga på ett snarlikt sätt. H. T. uppdrager med rask hand konturerna af en förmäten sälle, för hvilken intet är heligt, icke ens svenska grammatikan. Vi få svälja glåpord för ofelbarhet, sjelfmedveten öfverlägsenhet 0. s. v. Vår literäre bödel ropar med högan röst: IIvad är ni för en oförskämd gök, som dristar sätta er upp emot Johan Erik RydQvist, en man af europeiskt rykte, en at de aderton i svenska akademien? Hur gammal är ni då, min bäste junker, eftersom ni opponerar er emot OSS, som icke behöfva några epiteter:. Tyvärr är föga utsigt för handen, att vi känna oss förkrossade af så litet. Låt ni, stränge herre, Johan Erik Rydqvist vara i fred! Han har annat att göra än försvara edra bockar. Till och med sjelfve hr Victor Rydbergs egen auktoritet fråga vi icke det bittersta efter, så vida vi anse honom hafva orätt. ÄÅnnu en obetydlig anmärkning! IL T. har nu en gång satt sig, der de bespottare sitta. Men allting hafver sin tid, och äfven qvickheter kunna blifva utslitna. Papinianus och Ulpianus inkallas ånyo till tjenstgöring såsom ordinarie rolighetsministrar. Men I hafven ju Björnstjerne Björnson och de öfrige profeterna. IIvarföre då plåga eder sjeltve och andra med de latinske gubbarne? De äro ej så alldeles ofarlige, om de retas för länge. Vore det icke rättast att ändtligen förvisa dem båda till den skräpkammare, der Contarini och Asinelli sedan länge hvila? Låt också floden Kalykadnos Åvara som han Xx, såsom det heter hos Bellman om triangeln! Och hvarför icke låta Sv. Börstioning behålla sin glada tillförsigt, detta lilla guldkorn, som II. T. nu för andra gången bar upplockat ur högen at sin medbroders sirliga och finurliga filigramsperioder? Och nu till frågan om isländare eller islänning! I.-T. söker att blanda bort korten med att föregifva oss utdöma äfven formen isländing. Detta är icke fullt korrekt. Isländing och islänning skilja sig blott genom stafningen. IIyllar man den etymologiska principen, skritver man -isländing. Vi, som så vidt sig göra låter utan att pina våra sättare för mycket, följa den fonetiska statningsgrundsatsen, tillåta oss att nyttja islänning. I Åland, landet o. s. v. har det bildade uttalet d-ljud, derför bibehålla vi tecknet i skrift. Vermlänning?, islänning, smålänning o. s. v. uttalas af all Sveriges allmoge endast med n-ljud, derföre teckna vi också dessa ord med dubbelt n. Låtom oss komma otverens att tillsvidare icke tvista om statningsgrundsatserna! Det kunde ju då hända, att ni i hastigheten komme att intaga en position, som ni sedan med en gammal granadörs ständaktighet anser er böra försvara, ehuru en inre röst måhända säger er, att ni har orätt. Skrif derföre i Guds namn isländing! Men risländare duger, med förlof, platt icke. Se här skälen! Afledningsändelsen -are är i och för sig rent nordisk och fogas både till verbaloch substantivstammar. Men hon tjenar i äkta skandinaviska ord hufvudsakligen att bilda s. k. nomina aqentia, det är uttolkadt: ord, som beteckna den som utför den i stammen uttryckta handlingen, t. ex. domare, åkare 0. 8. v. Den i mycket motsvarande tyska ändelsen -er användes dessutom bland annat att bilda folkslags namn, t. ex. Norweger, Isländer, Holländer. Kan deremot fört. i IL-T. uppvisa ett enda rent nordiskt folknamn på -are, inbjuda vi honom härmedelst att å Göteborgspostens byrå afhemta ett exemplar af Fritzners Oldnorske Ordbog, som tör komma till pass vid studiet af de isländska statshandlingarna. I pekuniärt värde uppgår detta vad visserligen icke emot tio —— ————— —