Göteborgsposten – 29 augusti 1873, sida 1

björkvedssamnar, men det är dock något i alla fall. När således med ändelsen -are bildas namnet visländare, är detta halftyskt: 1) emedan den nordiska ändelsen fogas till just denna stam endast och allenast efter en tysk språklag; 2) emedan hela ordet antagligen är direkt bildadt efter någon tysk tidnings Isländer. Att vi ändå skrifva holländare, italienare 0. 8. v. kommer sig deraf, att bruket här redan är så stadgadt, att ingen opposition hjelper. Lika så förhåller det sig med länder. Land i pluralis kan endast brukas i vissa sammanställningar utan att såra det nuvarande svenska språksinnet. Vi äro lika store vänner som någon annan af vårt språks renhet och nordiskhet. När derföre tvenne ordformer äro i bruk, den ena nordisk, den andra halftysk, föredraga vi afgjordt den förra. Men att med våld införa föråldrade språkbildningar är enligt vår tro både onödigt och fruktlöst. Vi försaka gerna äran att skapa oss ett eget tungomål, som vi kanske till slut blifva ensamme om att tala. IIvad lagrättan vidkommer, fägnar det oss, att I. T. gifvit oss rätt. Ordet betyder ju den lagrättande nämnden och är således fullkomligt analogt med det lierättande verktyget eller den småländska lierätta, på hvilken förf. i II. I. utan tvifvel plägar hvässa sina kritiska skalperknifvar. Dock ämna vi ingalunda skrifva häradsrätta, hofrätta o. 8. v., emedan rätt i häradsrätt o. s. v. är maskulint, då deremot rätta i lagrätta o. s. v. är feminint. Skilnaden är, om man bortser från omljudet, densamma som emellan hatt och hätta. Derföre att jag kan kalla en ung dam yrhätta (0. b. om hon icke hör på), men ej yrhatt, är jag alls icke förbunden att benämna min hufvudbonad stormhätta, utan med full rätt begagnar jag mig i detta fall af det något vulgära uttrycket stormhatt. Den lilla petitnoten vid ändan af IL T:s lärdomsspecimen afser förmodligen att krångla bort det der förargliga misstaget om antalet af lagrättans medlemmar. Att misstaget var ursäktligt, modgifves gerna, om man tager i beräkning det entusiasmens högtryck, hvarunder förf. arbetade. Men ett misstag var det dock, låtom oss komma öfverens derom! Vår siffra 144 var tagen ur Grågåsens lögrettuthattr (törlåt bristen på isländska stilar!) och stödjes således af isländska statsförfattningens hufvudcodex, under det att siffran 36 helt och hållet tillhör santasiens eller den ofrivilliga glömskans område. Vi aktade ej nödigt att anföra vår källa, då ju förf. i IL. T. dagligen och stundligen hafver Grågåsen för ögonen. Vi våga till slut uttala den uppfattningen, att Ilandelstidningena svenska språkforskning i tisdags sköt något htetjöfver eller under målet, hvilket som behagas. Men vi tillönska densamma bättre lycka en annan gång.