Göteborgsposten – 28 augusti 1873, sida 1

: AäAiä q0dJdJ3d3d38888343 inträngande skarpsinne. v Intressantast är den tyske granskarens e bedömande af Sören Kierkegaard, detta verkI 3 igen häpnadsväckande snille, som trots all sin I 5 besynnerlighet och all sin affektation eller kan-ÅP ske till en del just genom dessa mindre fördelaktiga sidor af sin begåfning är en karak-)? teristisk typ af den skandinaviska anden, då ; dess utveckling tar en mera abnorm riktning. Att han i mycket stödjer sig på den tyska romantiken är sannt. Hans stil är späckad med främmande glosor, sjelfsvåldigt kringströdda bitar af en lysande lärdom, som han ger sig min af att ringakta och öfver hvilken han dock i botten så mycket yfves. Men med allt detta är han dock så alltigenom nordisk till sitt skaplynne lika väl som Almqvist, i många afeeenden hans motstycke. Vi känna så väl igen det grubblande hos dem båda, det finnes litet derat hos oss alla nordbor. Kallade ej vära förfäder sin högsta gud den grubblande ibland asar? Hur ofta se vi ej i de gamla sagorna dessa dystra skepnader, som vexla emellan dådlöst rufvande öfver sig sjelfva och hejdlöst njutningsoch stridsbegär, en Håkan Jarl ät. ex.? Det var ej för ro skull, som Shakspeare gjorde Hamlet till dansk. Våra fränder bland de öfriga tolken äro visserligen ej fria från samma sjukdom. Men det råder dock en väsentlig skilnad emellan oss och dem. Tyskens grubbel är mestadels en onaturlig utbildning af förståndet och fantasien, nordbons riktar sig hufvudsakligen åt det moraliska hållet. Och när Strodtmann, som i fråga om Kierkegaard erkänner sin möda att utfinna någon af sina med begärlighet efterspårade paraleller, sammanställer honom med Carlyle och Pascal, springer det haltande i jemförelsen genast i ögonen. Den excentriske engelsmannen afser dock främst af allt lösningen af praktieka problem. För honom är den första frågan: hvad är att göra, för att den snedvridna verlden skall komma i lag ? Och ban svarar: Vi behöfva ursprungliga, genialiskt hänsynslösa karakterer, sådana som en Cromwell. Pascal åter är, oaktadt sin allvarligt religiösa sinnesart, likväl för mycket fransman, att han ej är klart medveten om löjets makt att krossa motståndarne och beröfva dem fotfästet i den allmänna meningen. Huru vidt skild från dem båda är icke Kierkegaard? Han harmas öfver slappheten, han vill hafva Lidenskab, men denna går dock till sist ut på asketism, som icke har något annat i verlden att beställa än att lida, såsom Kristus har gjort före oss. Han är fåfäng, men han hånar folkopinionen, bespottar associationsandan, som förkrymper den moraliska sjelfständigheten, och för honom är Åden Enkelte allt — och intet. Ej heller är det tillvarelsens gåta, eom vi skola sträfva att lösa med Faust eller Hegel, det är vårt eget moraliska jag, som vi skola utepeja i dess innersta skrymslen, om ock all handlingskraft skulle dö bort i grubblets tvinsot. Har också den utländske kritikern svårt att sätta sig in i en så djupt nationell karakter som Kierkegaard, öfver ett är han dock fullständigt på det klara, öfver det omätliga inflytande, som han har utöfvat på sina landsmän. Han var eu såningsman, som öfverallt på sin väg slösande utströdde tankefrön, hvilka uppgingo efter hans död; ja, det vore icke svårt att uppvisa dem nästan i hvarje mera betydande alster, som den danska och norska literaturen frambragt under de senaste tjugo åren. För mången, äfven i Sverige, uppkallar Kierkegaards namn minnet af spökstunder, då paradoxerna i Enten-eller fjettrade likt hemska trollqväden, och Oieblikkets tröstlösa lifsfiendtlighet insöps såsom giftet af en narkotisk ört. Och hvem ser ej den köpenhamnske ironikern framskymta bakom Brand och Peer Gynt, eller hör ej ekot af hans halft sarkastiska suckar, då Björnsons bönder och sornnorske kämpar på sitt fåordiga sätt samtala med hvarandra? Förf. begagnar tillfället att till slut uttala såsom sin oförgripliga tanke, att Kierkegaard har ådagalagt kristendomens orimlighet genom de absurda konseqvenser, till hvilka han kommit under sitt försvar för densamma. Å denna mening är Kierkegaards hela literatur blott en bevisande not till Feuerbachs Wesen des Christenthums. Vår oförarglige essayist tyckes, att döma häraf, tillhöra den moderna skola, som i sin outgrundliga visdom anser kristendomens roll vara utspelt och godmodigt ser den föråldrade religionen öfver axeln. Vid dylika bekännelser ryser man icke numera, man endast småler. För Brandes, som benämnes Sören Kierkegaards äkta andlige arfvinge, uttalar förf. den lifligaste beundran. Han är Lven af de skarpsinnigaste och insigtsfullaste kritiker, hvilka sedan Lessings dagar sökt att bestämma och utveckla konstens lagar. Dessutom är han ven af de få nu lefvande danske författare, ja nästan den ende ibland dem, som äfven i religiöst hänseende har höjt sig till en fullt fri, humanistisk ståndpunkt. Förf. yttrar sitt skarpa, efter vår tanke fullt berättigade, ogillande af den förkättring, för hvilken Brandes varit utsatt från den köpenhamnska pressens sida. I sammanhang dermed anklagar han Grundtvig såsom upphofsman till det ännu rådande bigotteriet i Danmark. Hans omdömen om denne Nordens Arndt synas oss ganska träffande. De danska solkhögskolorna, Åhvilka lärt så mången blick, som förut endast var fästad på gröttatet, att vända sig emot högre föremål, väcka hans varma sympati, ehuru han ei förbiser deras faror. i det de — — — rr — 0 — 0 — — — — He mm 252 C —P— . RK —— —