Göteborgsposten – 26 augusti 1873, sida 1

— ———— —————— bad hon honom att ej underrätta sina förföljaro om, att han träffat henuc. Detta hade han gjort, och hon hade verkligen varit öfvertygad om, att han skulle göra det. Det är ej vanligt att få se on ung och vacker flicka natkekid rusa fram på en enslig landsväg utan eskort, och farmern trodde möjligtvis, att hon flydde från sina lagliga vårdare. Sedan Honor började sin flykt, hade hon ej sett ett enda hus eller något slags skjul. Det landskap hvurigenom hon passerade var för henne såsom en okänd verld. — Jag är så trött! utbrast hon i hjertslitande ton. Jag måste stanna. Jag måste hvila. Oh, hvad är detta? Hon stod stilla och lyssnade med förfäran afmålad i sitt ansigte. Det var ljudet af hästhofvar. — Det är den ryttare, som följde efter Darrel Moer, tänkte hon. De komma tillbaka och ryttaren är i förväg. De ämna göra mig något ondt. Jag känner det. De skola finna mig. Hvar skall jag gömma mig! Oh himmel, rädda mig! Samlande hela sin återstående styrka sprang hon framåt vägen så snabbt hon förmådde. Och efter henne kom den förföljande ryttaren! Flickans styrka gaf vika. Hon kunde ej hålla ut en minut längre. I denna sista minut varseblef hon en hydda straxt bredvid — en låg hydda af sten med sluttande tak. Hon staplade emot den, öppnade den lilla porten, försökte att gå uppför den lilla gången, men föll