Göteborgsposten – 26 augusti 1873, sida 1

Han har länge studerat den danska litesaturen och flera gånger vistats i landet, första gången såsom elesvigholsteinsk krigsfånge ir 1848. Med liflighet och en viss humor skildrar han sina intryck under fångenskapen ombord på ett danskt örlogsfartyg och sedermera, då han på sitt hedersord fick uppehålla sig i Köpenhamn. Vi unge svärmare sunno det då för tiden bittert nog, att man i månadtal höll oas qvar på ett aftackladt linieskepp, ehuru vår kost icke var sämre än vanlig soldatföda. Men arkebuseringarne i Rastatt och Freiburg, afrättningarne i Arad öppnade sedermera våra ögon, eå att vår behandling i Danmark visade sig i en mildare dager tör oss. På ingen af oss kröktes ett hatvudhår, kriget fördes oaktadt all förbittring å båda sidor med en viss ridderlig humanitet, och hvarken tyskar eller danskar hafva under denna mördande strid eller efter segrar befläckat sig med ett enda politiskt mord.s Han förtäljer ett rätt lustigt uppträde med sin danska värdinna. Den beskedliga trädgårdsmästarefrun visade mig den artigheten att hvarenda dag fylla vaserna på mitt bord med de präktigaste blombuketter. Di jag yttrade min tacksamhet derför, gaf hon mig det rörande naiva svaret: Ack, gode herre, jag kan just tänka mig, hur det skall plåga en stackars ung herres samvete, att han har låtit förföra sig af elaka menniskor att bära vapen emot sin kung och sitt fädernesland — då är det ju bara kristlig pligt att skaffa er en liten glädje. Saneta simplicitas! tänkte jag och tryckte den vänliga gummans hand. Fången gjorde bekantskap med många köpenhamnska studenter, :idel präktiga pojkar, som glödande af patriotism, sedermera till största delen inträdde såsom frivillige i armön för att slåss emot Ådet tyska röfvarpacket. I början grälade vi duktigt, men då vi märkte, att vi omöjligt kunde komma öfverens om lösningen af den slesvigholsteinska frågan, utsatte vi en plikt, bestående i en extra bål, för den, som bragt det kinkiga ämnet på tal. Först i Köpenhamn lärde han riktigt inse värdet af en stark och krattig nationalkänsla. Jag vill icke förtiga, att jag stundom nästan med afund betraktade en nation, som så ihärdigt och tappert satte allt på spel i en strid, der vapenstyrkan var så olika tördelad. Hvilken energi utvecklade ej det lilla Danmark, hvilken stolt hållning iakttog det icke vid de militäriska och diplomatiska förhandlingarne med de europeiska kabinetten! En smula förbländad sjelföfverskattning, en smula skrytsam fåfänga kunde väl emellanåt framträda; men, du gode Gud! huru mycket önskade jag icke det tyska folket något af dessa en stor fosterlandskänslas öfverdritter! Också skildes han med saknad från Köpenhamn, och vistandet der förefaller honom som en glanspunkt i hans lif. mer än tjugo är närde jag i mitt hjerta en stilla längtan att återse den gamla konungastaden vid Sundet, Nordens Paris, det ljushåriga folket med de blå ögonen, de stolta slotten i glad renaissancestil, de gröna bokskogarne vid de mörka insjöarne. Han är öfvertygad derom, att det literära och konstnärliga lifvets höga lyftning hos detta mycket smädade, men i grunden kraftiga och kärnfulla folk kan gifva oss tyskar mången fruktbar väckelse och å andra sidan mången helsosam varningsvink. Förf. frambåller på många ställen, att den senare tidens nationella rörelser i Danmark utöfvat ett stort inflytande äfven på dess konst och literatur, hvilka derigenom sätt en alldeles egendomlig karakter. Denna originalitet måste vara af stort intresse för utlänningen, om han också stundom auser sig ega rält att tala om en viss abnormitet, då det nya träder honom till mötes i alltsör ovanliga former. Särskildt riktar han sin uppmärksamhet på det danska bildhuggeriet och måleriet i våra dagar. Bissens Apollo i universitet-hallen i Köpenhamn sätter han rent af framför Apollo Musagetes i Louvren, ett af antikens mästerverk. Den tappre landssoldat i Fredericia och Oehlenschlägers staty på S:t Anne plads fördömer han deremot på det bestämdaste. Jerichaus ÅAdam och Eva väcker hans synnerliga förtjusning, ehuru han för öfrigt fäller temligen omilda utlätelser om denne konstnär. Den danska målarekonsten sätter han for dess nationella karakters skull framlör både den svenska och den norska, men yttrar sig derjemte klandrande om dess böjelse för en manierad framställning af naturen. Marstrand kallar han ett blixtrande snille fullt af eld och lif, rikare på uppfin ningsförmåga är snart sagdt hvilken annan samtida konstnöi som helst. Melbyes och Sörensens marinmål ningar gifver han stora losord, likaså Exner: och Dalsgaards genretaflor. Men de starkaste TF —gm2 mm — — —— AA 1 72 2 2525 — tf had han A 2