Göteborgsposten – 22 augusti 1873, sida 1

märkte hen ej, då hon nu för första gången på så lång tid fick inandas luft i det fria. Hon steg ner från bordet och gjorde sig i ordning för nedstigandet. Hon hade en liten sax, som hon nyttjat vid sin sömnad, och med denna sönderklippte hon sina lakan i breda remsor. Derefter band hon tillsammans alla remsorna. — Det räcker ej från sängen ner till marken, tänkte hon. Jag måste flytta sängen fram till fönstret. Huru hastigt tiden går! Darrel Moer måste snart vara här, och miss Bing kan komma upp i hvilket ögonblick som helst för att se om jeg gått till sängs. Jag börjar frukta, att jag ej skall komma undan. Med användande af all sin styrka lyckades hon att draga fram sängen under fönstret. Derefter ställde hon sig att lyssna. Ännu hördes ej ett ljud af miss Bing. Darrande af fruktan att hennes fångvakterska skulle ha hört bullret af sängens framflyttande, såg hon sig omkring efter en ny barrier att ställa mot dörren. — Hon smyger som en katt, då hon kommer, mumlade Honor. Hon är kanske just nu vid dörren. I hvilket ögonblick som helst kan hon öfverraska mig. Fruktan eggade henne till större hastighet. Hon band den ena ändan af det rep hon gjort vid sängen och sänkte den andra ut genom fönstret. Den räckte ända till tre fot från marken. — Det är alldeles tillräckligt, sade hon högt och drog en suck af lättnad; nu måste jag försöka verkställa min flykt,