Göteborgsposten – 22 augusti 1873, sida 1

2— — — — — — — 188 af denna tidning, äro vii tillfälle meddela några underrättelser om det förnämsta som sig i frågan tilldragit efter ofvannämnda tid. Innan vi gå vidare få vi dock i minnet återkalla den skiljaktighet i de båda regeringarnes tolkning af 1857 års traktat om sundstullens aflösning, som så länge fördröjt underhandlingarne och försvårat en öfverenskommelse. Från svensk sida påyrkades hufvudsakligast att traktaten måste anses hafva afsett införandet af fullkomlig lotsfrihet i Sundet, till stöd hvarför Åberopapes bestämmelserna i art. II mom. 3 att det i Katlegat, Sundet och Bältena altid skall stå sjökaptenerne och skepparne fritt att anlita (lotsvåsendet) eller icke samt att lotsafgift skall icke kunna fordras af andra fartyg än dem som sjelfvilligt begagna lots, äfvensom i art. I att under hvad förevändning som helst skall hädanefter icke något fartyg vid passerandet af Sundet eller Bältena kunna uppehållas eller hindras. Så snart fartygen ej voro skyldiga taga lots borde det ej heller kunna åläggas dem att begagna dansk lots, och då de under ingen förevändning kunde uppehållas, borde det stå dem fritt att på sätt dem lämpligast syntos taga sig fram genom Sundet. Danska regeringen invände deremot förnämligast, att genom samma art. II mom. 3 förbinder sig H. M. konungen af Danmark salt likasom tillförene vaka öfver lotsväsendet i Kattegat, Sundet och hältena, hvilken förbindelse det vore omöjligt att fullgöra, så vidt ej danska kronolotsar tillerkändes företrädesrätt framför andra, som ej stode under danska regeringens kontroll. Föreskritten att fartyg ej behöfva taga lots var densamma som gäller för andra danska färvatiten; men om lots begagnas, skall, enligt lotsförordningens föreskrift, dansk privilegierad lots hafva företrädet, och derifrån kunde intet undantag göras, hvad den danska delen af Sundet beträffar. Den opartiska granskaren af dessa på traktaten stödda hufvudargumenterna i frågan lärer svårligen neka att båda parterna kunna finna i dem giltiga skäl för sin åsigt. De tryckta protokollen öfver underhandlingarna som föregingo Öresundstraktatens afslutande gifva ej heller någon upplysning rörande de underhandlande makternas åsigt i lotsfrågan, hvilken blott helt ytligt synes hatva varit föremål för meningsutbyte. Det möter ingen svårighet att i tidningsartiklar tolka traktater och såsom ofelbar förklara den tydning som för den ene eller andre förefaller gynnsammast; men i underhandling med främmande makter, allra mest med en så vänskapligt sinnad stat som Danmark, måste rättvisa göras äfven åt motpartens skäl. Så länge detta ej sker, utan hvar och en fortfar, om än aldrig så högljudt, att upprepa sin åsigt, lärer ingen öfverenskommelse kunna träffas. Till följd häraf nödgades man efter långvariga underhandlingar medgifva, att ofvan anförda punkter i traktaten, på visst sätt motsägande hvarandra, lemnade oafgjordt hvilkendera åsigten vore den rätta, hvarföre traktaten i denna fråga icke kunde betraktas såsom ensam afgörande. På intet vis har dock blifvit ifrågasatt, såsom påståtts, att göra ändringar i 1857 års traktat, hvilken på sin tid varit föremål för riksdagens pröfning — utan har man på det sorgfälligaste undvikit till och med att gifva den nuvarande öfverenskommelsen utseende af en slutlig tolkning af nyssnämnda tvetydiga punkter i traktaten, genom införande i deklarationens art. I af förbehållet att de stadganden rörande lotsväsendet i Öresund, som å den ena eller andra sidan utfärdas, skola icke i något hänseende strida mot de i traktaten at den 14 Mars 1857 intagna bestämmelser. Det vilkor har äfven i art. I blifvit infördt att båda ländernas lotsar skola i hvarje fall i omförmälda farvatten åtnjuta samma rätt som den mest gynnade nations-. I händelse någon annan makt skulle lyckas tillförsäkra sina undersåter rätt till lotsning genom Drogden, komma våra lotsar följaktligen äfven att åtnjuta samma fördel. Då det visade sig, såsom vidare blifvit ådagalagdt, att traktaten, hvad lotsningsrätten beträftar, kunde tydas på olika sätt, berodde det ej af oss att ensamma frånkänna den danska tolkningen allt värde. Maa hade ej heller kommit målet närmare genom att fortfarande, hvar och en å sin sida, qvarstå på samma ståndpunkt och upprepa redan uttömda skäl. Ville man nalkas en lösning och göra slut på det nuvarande osäkerhetstillståndet med alla deraf fölJande obehag, måste följaktligen någon annan utväg väljas. Det enda sätt att i så fall ernå ett fullständigt afgörande vore genom vädjande till en internationel konferens mellan alla de makter som undertecknat 1857 års traktat, men, ehuru denna utväg för de båda regeringarne medfört fördelen att väsendtligen fritaga dem från ansvar, hurudan utgången än blifvit, skulle ett sådant påkallande af nära nog samtliga sjömakternas mellankomst för slitande at en meningsskiljaktighet mellan Sverige och Danmark i en fråga som denna, hvilken ej lärer kunna tillskrifvas någon politisk vigt, säkerligen lika ogerna setts af de båda rikenas regeringar som at de båda folken. Skulle framdeles en sådan internationel tolkning från ett eller annat håll påkallas, har under den officiella skrittvexlingen uttryckligen framhållits, att K. M.ts regering genom den nu itrågavarande öfverenskommelsen på intet vis anser sig hafva gått den lösning i förväg af frågan om lotsrätten i Sundet, som framdeles kan blifva föremål för internationel bebanuling. Förslag har äfven väckts att hänskjuta afgörandet till någon af båda parterna vald främmande statschef såsom skiljedomare, men samma skäl som tala mot vädjandet till en konferens framstå här i än högre grad, enär skiljedomen ej kunde blifva af bindande natur för andra nationer än dem som densamma påkallat, och de intressen som stå på spel icke inför verldens ögon lära vara af tillräcklig vigt att göra en sådan främmande inblandning behöflig eller önskvärd. Det återstod följaktligen blott att söka en billig öfverenskommelse på grund af den internationella rätten, och en sådan hoppas man hafva uppnått genom den nu undertecknade deklarationen, hvilken erkänner båda ländernas lotsar såsom lika berättigade i de segelleder, som begränsas på ena sidan af svensk, på den andra af dansk kust, men förbehåller för egna undersåter lotsningsrätten der hvarest båda stränderna tillhöra samma land