Göteborgsposten – 22 augusti 1873, sida 1

Drogden har derigenom blifvit undan get frår det farvatten, der svenska lotsar kunna användas, så framt danska finnas att tillgå. När detta icke är händelsen kunna svenskar åtaga sig lotsning äfven i Drogden under de betingelser, som danska lotsförordningen innehåller, det vill säga intill dess dansk lots kommer ombord å fartyget, som hela tiden är skyldigt hafva lotsflagg uppe. Beträflande sundet mellan Hven och skånska kusten är Sverige på samma sätt berättigadt lagstifta och kan följaktligen hindra danska lotsar att der tjenstgöra, såvida man från svensk sida verkligen finner skäl att begagna sig af denna rätt. Huruvida det kan anses såsom en eftergift å vår sida att Drogden uttryckligen blifvit i deklarationen erkänd såsom danskt farvatten, med deraf följande rätt för danska kronan att ensam deröfver lagstifta, återstår nu att undersöka. Efter alla internationella rättsbegrepp måste ifrågavarande smala sund, beläget mellan tvenne danska öar, Amager och Saltholm, vara i ordets fulla bemärkelse danskt sjöterritorium och lyda under dansk lag. Detta lärer lika litet kunna bestridas som att Kalmar-sund är svenskt, och behöfves för ett sådant rättsförhållandes giltighet hvarken i det ena eller andra fallet något särskildt erkännande från främmande makter. Men säger man, Öresund med alla dess grenar har genom traktaten af 1857 och de betydliga kapital sjömakterna betalt för tullens aflösande blifvit förklaradt fritt i alla afseenden, äfven hvad lotsrätten beträffar. Detta är emellertid just hvad som skall bevisas. Visserligen har K. M:ts regering fasthållit och förfäktat denna åsigt under fullt ett års tid, men i hvad lotsningsrätten beträffar har Danmark ständigt vägrat, att densamma biträda, under åberopande äfven å sin sida af traktatens ordalydelse. Det danska åskadningssättet vinner äfven ett visst stöd derigenom, att ehuruväl inledningen till traktaten förklarar afsigten med densamma vara: cett fullständigt afskaffande nu och för alltid af alla de afgifter, som i Sundet och Bältena uppbäras för främmande fartyg och deras laster, samt, konungen af Danmark förbundit sig genom art, I att icke längre euppbära några tullumgälder, läst-, fyr eller båkafgitter eller afgifter för sjömärkens underhåll ellre andra umgälder af hvad beskaffenhet de vara ma, finnes likväl i följande artikel föreskrifvet att: Åotsafgifterna skola vara måttliga o. s. v., hvaraf tydligt framgår att lotsningen blifvit ställd i ett annat förhållande än t. ex. fyrar och båkar, för hvilka betalning en gång för alla blifvit genom den öfverenskomna aflösningssumman erlagd. Unruvida den rent danska delen af Öresund, benämnd Drogden, verkligen blifvit friköpt, hvad lotsrätten beträffar, kan följaktligen fortfarande utgöra föremål för olika tolkning, allt efter hvar och ens uppfatining, utan att ordalydelsen i traktaten fullt utreder frågan. Det lärer väl äfven svårligen kunna ledas i bevis, att farten genom Öresund i sjelfva verket blifver mindre fri, derföre att det fartyg, som behöfver lots och vill gå genom Drogden tår en dansk ombord i stället för en svensk, så framt fartyget ej under någon förevändning får uppehållas och så framt tillräckligt antal danska lotsar finnes att tillgå. Visar sig detta antal otillräckligt, ega de makter, som deltagit i Sundets friköpande, full rätt att deröfver anföra klagomål hos danska regeringen, som då är förbunden draga försorg om bristens afbjelpande. Detta framgår tydligen ur traktaten; men i sjöfartens så väl sonr i våra svenska lotsars intresse måste man deremot beklaga, att rätt för fartyg till anlitande af främmande lotsar i Drogden ej blifvit lika tydligt der uttryckt. Danmark hade säkert då aldrig nekat våra lotsar att der utöfva sitt yrke. Anmärkas bör äfven, att i verkligheten är den danska lotsförordningen mer frisinnad, än den svenska, i det den ej, såsom händelsen är hos oss, ålägger fartygen att betala lotspenningar äfven när lots icke anlitas. Man får ej föreställa sig, att missnöjet öfver åtgörandena i denna fråga inskränkts till Sverige allena. Tvärtom fann detta missnöje fullt ut lika högljudda uttryck i Danmark, då man såg de frivilliga och till stor del oansvariga svenska lotsarne uttränga de privilegierade danska från ett yrke, hvartill på grund af gammal häfd man allmänt i Danmark ansåg dessa ensamt berättigade. Ganska allvarliga arfall gjordes så väl i pressen som vid riksdagen mot den danska regeringen för dess slapphet att försvara de danska intressena i detta hänseende. Följande utdrag ur Folkethingets förhandlingar d. 18 mars detta år torde bäst ådagalägga huru saken i Danmark betraktas. Ordföranden i finans-utskottet yttrade sig ungefärligen sålunda: Enligt en allmänt häfdvunnen tradition tillkom det de danska lotsarne att besörja långlotsningen genom Sundet. En viss löjtnant och chet för kronolotsarna på Skånes vestkust inrättade då ett konsortium för lotsning, med en station vid Kullen för att i norr upptaga de fartyg Helsingörslotsarna voro tillsatta att betjena, och en station vid Falsterbo för att söder ifrån upptaga dem Drognäs lotsar skulle lotsa. De svenska lotsarna hafva blifvit allt mera närgångna och lagt sig med sina båtar tätt invid Dragörs fyrskepp eller innanför detta, mellan Dragör och Kastrup för att afhemta de lotsar, som kommo norrifrån, eller vid norra ändan af Middelgrundet (midt för Köpenbamn) för att der afhemta lotsar, kommande så väl norrsom söderifrån. De danska lotsarna hafva att påräkna skydd af tvesene konungens ministrar, här närvarande, men dessa båda ministrar hafva ej ännu i dag lyckats bringa saken till afgörande, så att ännu kan svärdet sägas hänga öfver hufvudet på denna medborgareklass. Detta har förefallit utskottet mycket besynnerligt, då saken ur rättslig synpunkt måste vara alldeles klar och obestridlig. — — Det är alldeles otvifvelaktigt, att härigenom intrång göres i statens höghetsrätt ötver dess egna landamären. — — — — Enligt vår uppfattning behöfdes en uppmaning till regeringen att kraftigare ingripa i ämnet. — Jag tror icke, vi kunna önska åtskiljas, så framt vi tå lefva så länge, utan att få den frägan afgjord, huruvida marinministern är sinnad vidtaga de anstalter, som erfordras för att häfda höghetsrätten öfver vårt eget fädernesland. Andra inflytelserika talare ansågo äfven frågan vara mycket allvarsam; — man får icke sluta ögonen för förhållandet att i ett danskt farvatten, som Drogden onekligen är, irämmande lotsar fara I 2 gången på så lång j Hon påtog skyndsa