Göteborgsposten – 22 augusti 1873, sida 1

ALUULTE. D. T. — — — fram och göra ingrepp på de danskes rätt. — — Utlanningen gynnas sålunda framför våra egna landsmän, hvilka straffas för sådana tilltag under det svenskarna gå fria. — Ett mycket ogynnsamt intryck har gjorts genom den ringa grad af kraft regeringen synes hafva ådagalagt i denna angelägenhet. Den allmänna tanken är, att ända från början har en viss slapphet visats trån dansk sida, hvilken väsentligen bidragit till att förhållandet utvecklat sig så, som händelsen är. Man finner sålunda här lika bestämda påståenden om Danmarks klara och alldeles otvifvelaktiga rått, som i motsatt riktning framställts i Sverige, hvilket torde så lända till bevis, att frågans lösning alldeles icke varit lätt. . Ingen enda ledamot af folketinget yttrade det ringaste tvifvel om Danmarks fulla rätt i detta afseende. Under en sådan pätryckniog var det föga troligt, att danska regeringen kunde förmås öfvergifva den ståndpunkt den intagit. Sedan derpå lagen af d. 17 maj blifvit i Danmark utfärdad, hvilken hade till följd våra lotsars arresterande och pliktfällning, blef det så mycket mer angeläget att uppnå en öfverenskommelse, hvilket man äfven hoppades hafva gjort i juni månad, före H. M:t konungens afresa till Norge. Frågan har såväl före som efter denna tid ständigt utgjort föremål för regeringens varma uppmärksamhet och deltagande, såsom bevis hvarpå vi äro i tillfälle upplysa, att den senast blifvit behandlad i statsråd såväl i Throndbjem som i Kristiania, samt att under konungens resa till Finmarken telegrafiska meddelanden och instruktioner i ämnet alltjemt utbytts emellan den tillförordnade regeringen i Stockholm och utrikes statsministern, som var H. M:t följaktig. Det långa uppehållet innan deklarationen kunnat slutligen undertecknas har föranledts hufvudsakligen genom yrkandet från svensk sida, att båda ländernas kronolotsar skulle berättigas lotsa in äfven i det andra landets hamnar vid sundet, samt att svenska lotsar i allmänhet skulle få rätt lotsa till och från Köpenhamns yttre redd, hvartill kom bestämmandet af gränserna för Drogden i norr och söder, äfvensom andra mindre väsendtliga punkter, hvilka dock föranledt en ganska vidlyftig skriftvexling. Lotsning in i det andra landets hamnar blef ej medgifven, och torde äfven vara af mindre vigt, ehurn Kongl. Maj:ts Regering i det längsta vidhållit förslaget såsom utgörande en del at den allmänna lotsfriheten i sundet den förordat. Såvidt man kunnat erfara medgifves ej heller i något annat land en sådan rätt, hvarföre förslaget slutligen fått förfalla. Deremot har lotsningsrätt blifvit tillförsäkrad våra såväl kronosom enskilda lotsar till och från Köpenhamns yttre redd norr om Saltholm, det vill säga alla vägar utom genom Drogden, hvilket onekligen innebär ett tillmötesgående från dansk sida. Erkännandet af svenska lotsars likaberättigande i segelleden mellan Helsingör och Köpenhamn är af vigt till förekommande af tramtida tvister mellan de båda rikenas lotsar, och, ehuruväl denna rätt måste af oss anses såsom en sjelfskrifven följd deraf, att svensk strand begränsar den ena sidan af farvattnet, betraktas den ganska säkert i Danmark såsom en väsendtlig eftergift, då hitintills traditionen derstädes rotfästat öfvertygelsen, att lotsningen i sundet utgjorde ett privilegium för danskarne. Härledande sig från äldre förhållanden, syntes denna åsigt på visst sätt vinna bekräftelse deraf, att inga svenska kronolotsar funnits anställda för långlotsning genom sundet utan endast för tjenstgörirg i lotslederne längs svenska kusten och till dess hamnar. Genom de åtgärder, som af Kongl. Maj:t blifvit anbefallda för Flintrännans försättande i fullt tjenstbart skick, såväl genom ett fyrfartygs utläggande på Kalkgrundet, som genom nya prickars anbringande, hoppas man se vida flera fartyg än tillförene välja denna farled och följaktligen att våra lotsar skola kunna finna god sysselsättning, oaktadt man ej lyckats för dem utverka rätt till lotsning genom Drogden. Framtiden skall utvisa huruvida ej härigenom någon del af den trafik som hittills hållit sig längs det danska landet, med stor vinst för Köpenhamn och Helsingör, kan hädanetter dragas till de svenska kuststäderna. Såsom ett vilkor för möjliggörandet häraf måste ett större antal svenska kronolotsar än hittills anställas i sundet, beräknade för långlotsning, och på sådant sätt erbjudes tillfälle för de af Öresundssällskapets lotsar, som dertill befinnas dugliga och så önska, att vinna fast anställning. Det ifrågavarande lotssällskapet har funnit varma förespråkare inom och utom pressen, ända derhän, att man för upprätthållande af detsammas enskilda intresse, synts färdig att i viss mån ställa på spel det goda förhållandet med våra danska grannar. Några upplysningar torde följaktligen här vara på sin plats, för att underlätta ett lugnt och på verkliga förhållanden grundadt omdöme i frågan. Det ofta upprepade påståendet, att Öresunds lotssällskap blifvit af Svenska Regeringen sanktioneradt, eller att de fått sina stadgar af Regeringen fastställda, torde redan vara tillräckligt från andra håll vederlagdt genom bekantgörandet af Kongl. Brefvet af den 2:a februari 1872, hvilket icke afser annat, än beviljandet tills vidare för sällskapets lotsbåtar af samma fördelar i svenska hamnar vid sundet som blifvit medgifna för svenska och danska fartyg och båtar hvilka i nämnda sund gå mellan de begge länderna. Sällskapet hade redan hösten förut stiftats, utan att söka eller behöfva något bemyndigande från Regeringens sida. När detsamma senare inkom med ansökan om itrågavarande fördelar uppgafs nemligen sällskapets ändamål vara att -med så kallad länglotsning emellan Kullen och Falsterbo-ref betjena fartyg och dymedelst på desta farvatten, hvarest många strandningar årligen plagade inträffa, af hjelpa en kännbar brist i organisationen af svenska lotsväsendet. Kongl. Lotsstyrelsen, häröfver hörd, yttrade sig den 13 november 1871, att den emot nämnda företags bringande till stånd icke haft något att erinra, med det törbehåll likväl att till undvikande af intrång i kronolotsarnas rättigheter, sällskapet icke må befatta sig med lotsning i sådana farleder i nämnda sund, som finnas i gällande lotsförteckning upptagne och i hvilka lotsning, när den ifrågakommer, skall ske genom de vid lotsplatserna anställda kronolotsar. — —ine9ee 6e.t7 mt sina Stterolaeg och klef öfver full af gvll