Göteborgsposten – 21 augusti 1873, sida 1

) På engelsmännens förmåga att i främmande land taga sig fram utan att kunna tala ett ord af det landets språk, kan jag anföra ett exempel. Vid vår ankomst till Öiens skjutsstation i Gudbrandsdalen -sammanträffade vi med en äldre och en yngre dam samt en yngling, alla från England. Den äldre damen talade lite franska. Hon meddelade att de, som aldrig förr besökt Norge, skulle begifva sig upp till Dombaas på Dovrefjäll, der en deras nära anhöring, som ditrest för att jaga, illa skadat sig och sedan flera veckor var sängliggande. I Kristiania hade de blifvit försedda med en marsch-route och hvardera med en karriol; derefter hade de begifvit sig på väg. Vid ankomsten till hvarje skjutsstation framtog hvar och en af de resande sin börs, uttog ur den en silfverspecie, lemnade den till sin skjutsbonde, som gjorde sig betald och återställde ölverskottet i mindre mynt. Dessa lades sedan i en annan börs, och när äkdonen voro förspända fortsattes resan. Då så behöfdes framvisade de sin marschroute. När de behöfde någon förtäring gåfvo de det tillkänna genom tecken. Den äldre damen försäkrade att intet missöde under resan drabbat dem och att den var ganska angenäm. Unga herren meaförde en komplett samling al sisk-och jagtrodskap, ty sejouren der uppe skulle antagligen räcka flera veckor.