Göteborgsposten – 21 augusti 1873, sida 1

också, art färderna utföre de höga, ofta ytterligt branta bergsträckningarne, ner i de djupa dalarne, stundom nära invid en vildt forsande elf, gå vida fortare, än åtminstone de resenärer önska, hvilka för att åka beqvämt begagna vagn förspänd med två eller flera hästar. Nerverna torde än mera bli spända om resan företages vid ett så extraordinärt tillfälle som det nu ifrågavarande, då den stora mängden af resande icke kunde fortskaffas med de mera inöfvade hästarne, som å hvarje skjutsstation ständigt skola hällas, utan med ofta från flera mils afstånd uppbudade reserv-hästar, starka, lifliga och obändiga, hvilka kanske aldrig förr gått i par och hvilka göra sitt bästa för att ådagalägga äfven sin sjelfständighetskänsla. Är förhållandet vidare så, som fallet var för Blanche, att kusken är en pjåkig betjent, så åker husbonden på Guds försyn, sedan han tröttnat på den besvärliga försigtighetsåtgärden att gåiutförobackarne. Ofta under resan, då något hinder mötte eller något litet missöde inträffade, beklagade Blanche det gifna löftet att från Throndhjem resa vidare till Kristiania. Ilan var visserligen en varm vän af framåtskridande på det politiska området; men att i vild fart åka utföre under den oersarne Jannes ledning ansåg han lika ohlokt som lifsfarligt. Begagnaa åter under särderna i Norge karriol, så kan den resande med ganska mycken trygghet förtro sig åt hästarnes klokhet; ty de veta mycket väl huru långt i en utförsbacke de böra hålla igen och när de kunna öka farten. Det är för öfrigt nästan omöjligt att köra omkull med en karriol. De engelska turisterna begagna också alltid detta åkdon när de företaga färder inåt Norge, och det är derföre mycket vanligt att påträffa en hel rad karrioler med en heleller halfsofvande albionsson i hvardera åkdonet, under hvilket — om färden gäller en jagttur till eller från fjällen — ett starkt nät är anbringadt i hvilket en jagthund gungar temligen beqvämt.) Våra vänner i Throndhjem hade afrådt oss att beställa hästar genom förbud. Äntingen räckte reservhästarne på. hvarje skjutsstation till och då inträffade icke något dröjsmål, eller voro alla skjutshästarne utgångna, och då nödgades vi invänta deras återkomst, sade våra rädgifvare. En resa utan brådska, företagen genom vackra trakter, var också vida angenämare, och vi begagnade flitigt tillfället, äfven med uppostring af tid, att samtala med den norska allmogen, som talrikt infunnit sig på skjutsstationerna, för att med en viss nyfikenhet beskåda de återvändande kröningsmeenden. Bland de norska storbönderna, boende på ett afstånd af ända till 8 å 10 mil från Throndhjem, hade ett ganska stort antal, medtagande sina familjer, rest in till kröningen. Den rike egaren at Stuens gästgifvaregård (der vi tillbringade första natten på resan söderut och der vi logerades och förplägades förträffligt, fastän orimligt dyrt) hade jemte hustru och fem barn nyss återkommit från kröningen och från en färd på Throndhjemsfjorden uppåt. Det var ganska lätt att under samtalen med bönderna inhemta huruvida de voro rika, välmående eller i måttliga lefnadsvilkor. Hos de begge förstnämnda kategorierna framstod sjelfbelåtenheten omisskänneligt. Något bättre, af försynen mera gynnadt land in Norge, fanns icke efter deras uppfattning. På våra frågor huru den då redan stora emisrationen kunde förklaras, fingo vi alltid samma svar: de (emigranterna) föreställa sig att Amerika behötver ingen arbeta hälften så nycket som här. Men de erfara snart motsatsen. Vår förmodan att emigrationen skulle minska arbetarnes antal i Norge, besvarades derNY DÅ ne ff A PR