Göteborgsposten – 21 augusti 1873, sida 1

med, att det egentligen var småbönder (egare af mindre hemmansdelar), som emigrerade, och att arbetare erhöllos lätt och till ungt folk som ville gifta sig, uppläts byggnadsplatser och odlingslägenheter. När vi deremot samtalade med de skjutsande — unga drängar, och hvad i Sverige menas med statkarlar och torpare — så dolde de alls icke sin missbelåtenhet med storböndernas tyranni och egennytta: de senare åto upp småbönderna, inköpte deras gårdar och nödgade dem att emigrera. I de bördigaste och mest befolkade trakterna genom hvilka vi färdades — t. ex. i Gudbrandsdalen — omvexlade de ståtliga bondgårdarne med ytterligt torftiga arbetare stugor och stora flockar af tiggare af olika åldrar togo med en pinsam enträgenhet de resandes välgörenhet i anspråk. De behållna bönderna voro stolta öfver sin Grundlov och den förekom på många ställen infattad i ram som en prydnad i det vackraste rummet; men för sina stortingsmin hyste de ej synnerlig respekt, tycktes alls icke anse dem hafva någon politisk mission i tinget, utan att de mest ansträngde sig för att lägga upp pengar under sejourerna i Kristiania. IIOS den norska allmogen framträdde samma välvilliga sinnelag som hos den svenska, hos den förra måhända en naivare språksamhet och åstundan att få veta hvad som händt. Huru vi hade det i Sverige var en stående fråga och äfven huru vi tyckte om Norge, icke hos någon enda bonde med hvilken vi samtalade spårades någon ovillja mot svenskarne, eller den föreställning att de ville tillvälla sig någon makt öfver norrmännen. Blott en enda bonde — just den här ofvan omnämnde gästgifvaren i Stuen — hade någon, ehuru ytterst ytlig kunskap om -norska frågan, men betraktade den egentligen som en stridsfråga herrarne emellan och hvilken alls icke kom bönderna vid. Ju mera vi huono upp på Dovrefjäll desto ödsligare blef trakten; skogsvegetationen upphörde, sädesodlingen kan ej der bedrifvas, men gräsväxten är desto yppigare. Mellan Drivstuen och Kongsvold passeras den högsta punkten som vägen uppnår öfver Dovretjäll, och när luften är klar kan man derifrån se Snöhättan. Emellan dessa begge stationerna förekommer derjemte den förr af alla resande fruktade Vaarstien; så benämnes en del af vägen, hvilken i äldre tider blifvit anlagd öfver en ändå högre och brantare bergsträckning än den öfver hvilken vägen nu efter skedd omläggning går. Då konung Carl XIV Johan 1818 gjorde sin kröningsresa hade icke den antydda vägomläggningen skett, och han nödgades dertöre passera den lifsfarliga Vårstien. På Kongsvold lefde ännu, då vi vistades der, en gammal man hvilken hade varit med som skjutsdräng vid det nyssnämnda tillfället. För kungens vagn, som annars var anspänd med sex hästar, måste nu tolf anbringas (tre i bredd) och på det att ingen olyckshändelse skulle tima hade en mängd starka karlar uppbådats för att dels leda ytterhästarne, dels stödja vagnen. Jerkins skjutsstation — äfven belägen på Dovrefjäll — tillhör det antal, som i äldre tider anlagts för att utgöra herrberge för de vägfarande i de ödsliga trakterna och dertöre tilldelats särskilda förmåner af kronan. Ju mera samfärdseln ökats, ha dessa fjällstugor blifvit stora och väl byggda gårdar och af deras egare så väl med alla beqvämligheter försedda, att äfven de anspråksfulla resenärerna böra finna sig belåtna der. Ett par dagar före vår ankomst till Jerkin hade drottning Lovisa med hela sin uppvaktning tillbringat natten der, mottagen af ställets egarinna mor Sigrid i Jerkin, som hon allmänt kallades, ännu på gamla dagar en ståtlig gumma, hvilken enväldigt styrde om det stora hushållet och befallde öfver söner och mågar och talrika tjenare, som en annan Sigrid Storråda. Vid drottningens mottagande bar mor Sigrid ett silfverspänne (broche), hvilket för sitt ovanliga arbete ådrog sig drottningens uppmärksamhet. Dagen derpå före drottningens afresa bad mor Sigrid att som gåfva få öfvorlemna spännet, hvilket bon, hennes mor och mormor burit som brudar och hvilket i fullt 300 år hade tillhört slägten Till gengåfva fick mor Sigrid af drottningen en stor silfvorpokal, hvilken nu hade plats bredvid en annan dylik som mor Sigrid hade fått af Carl XIV Johan, som fyrtitvå år förut varit nattgäst i Jerkin. Emedan på hela Dovrefjäll ingen skog jenlig till byggnadstimmer växer har allt sålan till samtliga byggnaderna både vid Kongsvold, Jerkin och Drivstuen måst hemtas på lera mils afstånd från de lägre belägna trakvisste, att Darrel Moer älskat I Nyckel