Göteborgsposten – 19 augusti 1873, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Ilistorien om Kasems tofflor, hvarom v läste i ungdomen uti Lyths tyska grammatika lärer oss att det finnes saker och ting här i verlden, som alla fyra olementerna äro oförmogna att göra slut på. Ett sådant ting, hvarpå också ingenting biter tillräckligt för att bringa det till döds, är den s. k. fusionen mellan den äldre och yngre grenen at huset Bourbon, och detta är så mycket märkvärdiBare, som denna tusion är ett foster, som aldrig kommit till lif vidare än i formen af confusion. Men nu skulle det blifva någonting af. Grefven at Paris, Ludvig Philips sonson och representanten för den yngre, orleanska, grenen reser till Wien och Fronsdorff för att betyga sin vördnad för hela familjens öfverhufvud, grefven af Chambord. Resan har blifvit beslutad i en familjekonklav emot, säges det, hertigens af Aumale tillstyrkan, som anses ha så liten veneration för tamiljepligterna mot både äldre och yngre stamchefer, att han, såsom det allmänt antages, ingenting skulle ha emot att öfvertaga Frankrike och belasta sig med maktens börda för egen räkning, vare sig som president, staathouder, kung eller hvad det vara månde. De andra medlemmarne af familjerådet, hertigen af Nemours och prinsen af Joinville, tillstyrkte deremot resan för att ändå till sist komma på det klara med om någon sammansvärjning af rättsanspråk och principen vore eller icke vore möjlig. Och så reste grefven af Paris. Men huru långt? derom svätva vi ännu i okunnighet, ty medan ett halft dussin tidningar i dag på morgonen innehålla telegrammer om hans ankomst till Wien, så innehålla ett halft dussin andra meddelandet om att prinsen på vägen hade beslutat sig för att förändra kosa och i stället för att göra det tråkiga besöket, som ändå icke skulle lända till något resultat, hos sin höge frände göra en trip i Schweiz, bestiga någon hygglig alpspets och skrifva in sitt namn i boken på Ritli såsom en artighetsvisit hos de schweiziska fribetshjeltarnes maner. Anledningen till denna förändrade reseplan skulle då vara ett af dessa bref från grefven af Chambord, hvarmed denne har för sed att tid efter annan gifva ett slags kall dusch åt sina anhängåres entusiastiska förhoppningar att en dag få se honom på Frankrikes tron. Det här sista brefvet är adresseradt till br Cazenove de Pradines, en medlem af yttersta högern i nationalförsamlingen, hvilken under debatten hade hållit ett tal, som väckte entusiasm hos högern och till och med möttes med aktning från venstern. Det torde erinras, att erkebiskopen af Paris i sin skrifvelse, hvari han begärde rättigheten att så expropriera jord till byggnadsplatser, hade uttryckligen sagt att kyrkan skulle helgas åt Jesus hel. hjerta. Då detta tillegnande mötte mycket motstånd, funno de politiska inom högern och högra centern på att i beslutet utelemna denna uttryckliga invokation och endast hänvisa till erkebiskopens bref. Mot denna kringgång af ett ömtåligt ämne var det som någon af den yttersta högern uppträdde, deribland hr de Pradines, hvars entusiastiska ord gjurde så mycket större effekt, som han sjelf är ett af det sista krigets offer och blef illa stympad vid ett tillfälle då den kår, som utgjordes af de f. d. påfliga zouaverna, kämpade med en beundransvärd tapperhet och ett otroligt dödsförakt under en fana, som bar det hel. hjertats insignier. I skullen ej skratta åt detta tecken, mina herrar, utropade han, om I, såsom jag, hade sett edra närmaste anförvandter, edra käraste vänner och nästan alla edra vapenbröder falla för Frankrike under ett det hel. hjertats banår, som utvecklades af dem under ett ögongonblick af den yttersta fara och i deras kristna och tappra händer blef en blodig och ärorik fana!.. Emellertid rådde de politiska vid voteringen, men grefven af Chambord har skyndat att i ett egenhändigt bref tacka Cazenove de Pradines för hans ord. Detta bret är till på köpet dateradt en af julirevolutionsdagarne och utgör nu jemte grefvens af Paris resa dagens politiska händelse. Som vanligt kommenteras det af alla tidningarne, och man är allmänt nog öfverens om att finna det öfvermåttan värdigt, men gifvande en ny dödlig knäck åt alla restaurationsplaner, och det är isynnerhet de republikanska tidningarne, som, just derföre att de ej vidare anse Chambord för någon farlig motståndare, äro nästan de ifrigaste att egna honom uttrycken af sin beundran. Men fusionen — ja med den vill man tro att det återigen är alnt