Göteborgsposten – 13 augusti 1873, sida 1

L hud tillgå på det viset? Allting är möjligti detta land, men derföre icke lika troligt, och bland de otroligaste saker, som kunna tänkas, är, att Henrik V skulle kunna återkomma med den hvita fanan. Fanans färg är endast en formsak, låt vara; men det är någonting som för hvarenda dag sticker tretio millioner menniskor i ögonen, som icke vilja veta deraf, och om Henrik V i sin person förenade alla regentdygder, all statsmannavishet, all upptänklig godhet och all upptänklig kraft, om Frankrike under hans styrelse uppblomstrade i materielt och intellektuelt hänseende, om han lyckades uti, hvad som ingen annan lyckats, att låta frihet och ordning gå hand i hand, om man till och med finge klart för sig att en restauration hvarken vill säga jesuitvälde eller feodalprivilegiet — så skulle ändå den hvita fanan vara ett tillräkligt rötmedel för att låta nästa revolution komma mycket förr än de aderton åren, som är idvalvt för de franska styrelseformernas stabilitet. Huru det än må gå, så äro republikanerna oroliga. Det hölls i går ett möte af deputerade tillhörande alla deras fraktioner, hvarvid det öfverenskoms provisoriskt att under ioga förhållanden erkänna giltigheten af en sådan statskupp som den här ofvan omtalade, icke ens om den sedermera skulle bli bekräftad af folket, vare sig genom ett plebiscit eller genom en ny, fritt vald församling! Ty sådan är revolutionens logik, och republiken har icke mindre sin infaillibilitet än den hel. fadren i Rom. Jag har nyss läst i en af de små folkskrifter, som genom Åden demokratiska propagandans (det finnes en förening som bär detta namn) försorg spridas öfverallt på landet och i städerna, en efter läsarnes fattningsgåfva lämpad deduktion, som går ut derpå, att republiken såsom id är vida äldre än staten, emedan den förra är evig och den senare blott historisk. Republiken är således en dogm. Utrymniogen af de hittills ockuperade franska departementen följes här med den yttersta spänning, ehuru denna yttrar sig på något bullersamt sätt. Men den, som möjligen trott sig finna uti den skenbara glömskan af krigets olyckor en fullständig resignation och uppgifvandet af de en tid så högljudda förhoppningarne om revanche, han märker nu huru illa ban bedragit sig. Och skulle äfven detta nationalhat mot Tyskland för ögonblicket mindre framträda, så är det i allt fall en eld, från hvilken askan oupphörligt blåses bort af Elsassarne och Lothringarne sjelfva, hvilka synbarligen hvarken med lock eller pock låta af sina nya beherrskare förmå sig till den minsta afvikelse från sina franska sympatier. Jag talade för ett par dagar sedan vid en engelsman, som nyss återkommit från en resa i de östra provinserna, från hvilken, såsom han sade mig, han hade meddelat sina intryck till en af sitt kemlands tidningar. Hans beskrifning på det sätt, hvarpå eröfrarne och de eröfrade lefva tillsammans, var i hög grad intressant att höra. Det är, sade han, ungefär såsom två personer, fästade vid samma kedja och dragande åt hvar sitt håll. Öfverallt är skilnaden märkbar mellan de begge elementerna, som kunna vara engagerade i samma affärer, som gå på samma gator och röra sig i samma kretsar, men förblifva hvar för sig isolerade utan att ett enda ögonblick blanda sig med hvarandra och utan att hatet dem emellan smälter. En ängslig försigtighet har intagit den förra öppna hjertlighetens plats, tyska språket, som förut var det allmänna, ger öfverallt i sammanlefnaden vika för franskan, då det deremot officielt tillämpas ofta på ett löjligt vis, såsom när tyskarne döpa om namnen på franska lokaliteter (jernvägsstationen Chevremont har t. ex. blifvit Ziegenberg). Till missnöjet bidrager betydligt, att skatterna, i stället för att, såsom eröfrarne hade förespeglat, förminskas blifvit betydligt högre än under det franska väldet, hvarjemte tyskarne, som till att börja med hade sökt att, så mycket som det var förenligt med deras natur, visa sig tillmötesgående och undfallande, numera, sedan de märkt att detta bemödande iogenting tjenat till, afkastat masken och visa en upprörande brutalitet. Min sagesman omtalade, såsom ett karakteristiskt bevis på stämningen, att vid sjelfva utrymningen af Belfort alla fönster voro stängda och att han kanske var den ende åskådaren af detta aftåg, som utgjorde en befrielse likasåväl för dem som gingo bort som för dem som stannade qvar.