Göteborgsposten – 13 augusti 1873, sida 1

Hon drog tillbaka sin täta slöja och blottade det intagande ansigte och de strålande blå ögon, som beundrades hos lady Rothsmere. Qvinnan bakom henne var den ungerska kammarjungfrun. — Har jag nöjet att tala med dr Parfitt! frågade mylady. -— Ja, svarade doktorn, i det han reste sig upp och gjorde en vördnadsfull bugning för denna dame, som var så skön, behagfull och, efter hvad hennes sätt tydligen angaf, förnäm. Är — är det någonting jag kan göra för er, mylady? Den gode doktorn var temligen förlägen. Han visste ej riktigt hvad han skulle säga till damen, men ansåg det dock vara sin skyldighet att säga något. Lady Rothsmere kastade en blick omkring sig i rummet. Uppassaren hade gått, och det fanns ingen närvarande i rummet utom doktorn, den ungerska kammarjungfrun och hon sjelf. Mylady drog upp en tidning ur fickan, vek isär den så att doktorns annons blef synlig och lade den framför honom. — Jag har kommit för att tala med er i anledning af denna annons, doktor, sade hon i det hon satte sig på en stol och gjorde tecken åt honom att sätta sig på den soffa, han förut intagit. Dr Parfitt såg helt förvånad ut. — Kan mylady gifva mig någon underrättelse rörande miss Roffs nuvarande vistelseort? frågade han.