Göteborgsposten – 11 augusti 1873, sida 1

om vi funne det omnämnda bandet starkare eller mera, så att säga, barnsligt hjertligt i det republikanska Norge, äfven kunna hänvisa till de olika ländernas historia. Sedan Norge blef ett fritt land, har det icke haft vare sig någon Gustaf III, som med alla sina lysande egenskaper dock förrådde sitt lands frihet, eller någon Gustaf IV Adolf, hvilkens lynne och klena förståndsgåfvor gjorde honom oskicklig att vara konung. Man skulle på detta sätt kunna förklara, hvarföre norrmännen hafva lättare att möta sin konnng med så fullt förtroende, då kanske svenskarne deremot, utan att dock hysa något misstroende, vilja se litet mera i handling, innan deras bifallsjubel med så mycken öppenhet möter en regent, som så nyligen bestigit tronen. Då vi såsom vår uppfattning antydt, att de konstitutionella formernas olika naturliga utbildning till ett lands fromma står i något förhållande till folkens fallenhet för hvad vi skulle vilja kalla loyautg, hafva vi emellertid alldeles icke velat inlåta oss på någon analys af de olika folkens olika lynnon eller måttet af den uppfostran de fått till större eller mindre grad af konstitutionell frihet. Vi hafva endast velat påpeka det förhållandet, som vi finna grundadt på historiska betingelser, att en del folk, som verkligen njuta en hög grad af denna frihet visa en hög grad af tillgifvenhet och vördnad för kungavärdigheten eller, om han deraf gör sig förtjent, för monarkens person. Och de sista händelserna i Norge hafva kommit oss att ytterligare härtill lägga märke. Att kungligheten hålles i aktning står hos ett upplyst och kärnfriskt folk i ett visst samband med den vördnad, som visas lagen eller mera specielt, i de länder hvilka hafva en utbildad statsrätt, de lagar, hvilka äro grundvalarne för den bestående statsliga ordningen. Engelsmannens kärlek till gamla Englands institutioner, norrmannens svartsjuka ömhet om grundloven komma dem att sätta den värdighet och de funktioner högt, hvilka innehafvas och utöfvas af den laglige statschefen. Ju innerligare lag och ötverhet äro med hvarandra förbundna så väl i folkets sätt att uppfatta och känna, som i statschefens egen uppfattning, desto vackrare blir det band som förenar konung och folk, desto mera löftesrikt synes det, desto mindre bör det kunna fläckas af kryperi och korruption. Detta band har då en helgd, som är oberoende af titlar, emblemer, kröningar och smörjningar, men det har också en helgd, som ålägger hvarje god medborgare vissa yttre förpligtolser. Blaod dessa förpligtelser räkna vi dem, som särskildt förbinda den fria pressen. Vi hafva sällan i norska tidningar sett dessa utfall mot konungens person, som tyvärr mera ofta förekomma i svenska — vi räkna icke att det norska Dagbladet återgaf en del af hr Björnsons omnämnda bref till den amerikanska tidningen — och det vore väl, om åtminstone de pressens organer, som göra anspråk på att kallas hederliga, allmänneligen gjorde sig till regel att icke draga ner statschefens kall i smutsen. Vi tala icke om dessa vinkelskribenter, som med hotelser att annars skandalisera söka tilltvinga sig penningunderstöd från högsta ort. Sådana finnas tyvärr, och man har nog haft tillfälle att märka, när deras oförskämda begäran blifvit tillbakavisad. Men de finnas äfven, som hafva en så hög tanke om sin egen person och ett så stort anspråk på att deras ord skall -varda gällande, att blotta misstanken, att man på den ena eller det andra gör mindre afseende, kommer dem att förgå sig. Att tänkande menniskor äfven här i landet allmänt ogilla sådana förlöpningar, tro vi oss dock veta, och om de det oaktadt någon gång törekomma, så bör detta icke ingifva någon en låg föreställning om svenskarnes loyaulc. Vi erinra oss lifligt, hvilken ovilja det väckte, då en af våra medbröder, som straxt efter representationsreformens genomförande var bland de ifrigaste att försäkra, det Carl XV:s minne alltid skulle lefva kärt och vördadt hos svenska folket, i våras nedlät sig att med anledning af en anslagsfråga förklara, att samme konung fått i pengar tillräcklig betalning för sin medverkan till samma reforms genomförande. Sådana förhetsningar äro emellertid, såsom sagdt är, vanligen icke något uttryck af en allmän stämning, utan mera af en personlig öfverretning. Emellertid äro de i hög grad opassande, och pressen borde icke låta dem falla sig till last. En annan tidning har också helt nyligen gjort några tölpaktiga anspelningar med anledning deraf, att en del regeringsärenden synas hafva blifvit uppskjutna till konungens hemkomst. Vi tillägga dessa