Göteborgsposten – 11 augusti 1873, sida 1

— Hvar är den verkliga arftagerskan? frågade förvaltaren fogligt. Moer svarade blott med ett hysteriskt skratt. — Hon måste gömmas så, att det ej blir någon möjlighet till ett sammanträffande mellan henne och lord Waldemar, sade Grimrod. — Ja, ty han misstänker hennes identitet. Hon liknar hans son. Han skall söka efter henne. Hon borde skickas bort på en lång resa. — Till en hamn, derifrån det ej finnes någon återvändo, sade förvaltaren betydelsefullt. Om ni vägrar att bistå mig och återvänder till denna sköna flicka, som står så högt öfver Hilda i edert omdöme, skall jag förkunna edert giftermål med Hilda i hvarje morgontidning och skall sjelf omtala det för lord Waldemar. Det finnes ej något sätt för er att komma ifrån detta giftermål. — Jag vet det, sade Moer med hopplöshetens likgiltighet. Jag måste behålla qvar den oäkta sten jag föredragit framför diamanten! Han hade intagits af en djup förtviflan. Vedergällningen hade börjat. — Ni förstår, att om lord Waldemar sett den verkliga Hilda och misstänker, att hon är hans sondotter, så är ni ej säker så länge hon lefver, eller hur? frågade förvaltaren. Han kan sammanträffa ytterligare med henne när som helst. Om han skulle sätta henne i Hildas ställe, vore det förbi med oss allesammans. Jeg har förlorat min förmögenhet, och ni är fattig. Hvad skulle det blifva af oss?