Göteborgsposten – 11 augusti 1873, sida 1

ZZC — — kyrkliga invigningen till det konungeliga kallet, vänder tillbaka till sitt andra rike, fått sin ställning i förhållande till sitt norska folk så klar, att vi skulle tro, att få regenter i konstitutionella stater kunna med större trygghet utöfva detta sitt kall. Han har vid mer än ett tillfälle offentligen uttalat, huru han uppfattar denna sin ställning; han har gifvit uttryck åt sin trofasta hängifvenhet för de institutioner, som nu under nära 6 tiotal af år blifvit norrmännen allt kärare och dyrbarare; han har, redan innan han företog denna resa och sedan äfven under densamma, uttryckt sin goda vilja och sitt fasta beslut att, för så vidt på honom beror, vaka öfver dessa institutioners lugna och säkra utveckling, men han har på samma gång låtit veta, att han känner, hvad det, från en annan sida sedt, innebär att vara konung eller en styresman, som af lagen tillerkännes en bestämd makt och myndighet, mera vidsträckt och mera oantastlig än andra medborgares, en myndighet, som just derföre att den är starkt begränsad till vissa funktioner, hvilka icke tillhöra någon annan, och derföre att om densamma numera svårligen kan tvistas, ställer honom på samma gång öfver partiinflytelserna och sjelfva partierna. Det är denna sin ställning, som konung Oskar synes hafva gjort klar, och i norrmännens nu visade varma tillgifvenhet och förtroende ligger ett erkännande af densamma, som vi hoppas, att framtiden icke skall jäfva. Det är eget att påminna sig, hvad den store politikeren Björnson förliden vinter skref till en amerikansk tidning om konung Oskar, såsom det tycktes på grund deraf, att denne personligen skulle hafva ogillat några af den Åstores ider om folkhögskolor. Den store politikeren aasåg då, att konung Oskar på grund af sin börd och sin uppfostran alltid skulle blifva främmande för Norge, och hade mycket dåliga tankar om det band, som fästade honom vid det norska folket och detta folk vid honom. Vi hoppas, att den store icke skal! såsom Ketil Okristen nu i förtid gå in i sin grafhög för att slippa att se, huru det goda förståndet mellan konung och folk växer. Vi hoppas, att han tvärtom skall se det med blida ögon. Med sällspord iakttagelseförmåga och med mästarhand har han tecknat många sköna eller åtminstone egendomliga drag i det gamla nordiska skaplynnet och visat, huru dessa återfinnas i folkets uppfattning, seder och lif nu för tiden. Hvad politikeren icke kan finna, synes oss att skalden borde hafva funnit, nemligen, att trofasthet och kärleksfullt tillmötesgående mot lapdeta högste styresman äfven äro framstående drag i det nordiska folklynnet. Med klarare och ädlare uppfattning af meuniskors skyldigheter och rättigheter och af samhällslig ordning, med mildare seder och högre bildning har väl följt någon förändring, och vi tro icke att en Harald Hårfsgers list och våldsbragder nu skulle vinna så mycken ära eller att en Olof Haraldsson skulle blifva ett helgon derigenom att han gick så bröstgänges till väga vid införandet af en ny lära, men vi tro deremot, alt en konung, som visar sig hafva ett klart förstånd, en oförtröttad arhetsförmåga och ett godt hjerta kan med fullt förtroende lita på, att folkets hängifvenhet och vördnad komma honom i rikt mått till del, om han med fasthet intager den plats, som lagen för honom bestämmer, och har ett öppet öga för landets behof så i andligt som timligt afseende. Och detta alldeles oberoende derutaf, om han sårat den ena eller andra partimannens otympliga egenkärlek genom att icke skänka sitt bifall till ett eller annat af hans favorithugskott. Vi vilja spåra det nu antydda draget i folklynnet hos de flesta folk af den nordiska stammen, och vi tro, att det är just detta drag, som gör, att den konstitutionella statsformen för dem är den naturligaste. Att den i olika länder utbildas på något afvikande sätt kan hafva sin orsak i de vexlande öden, som häfderna visa oss, att de olika folken genomgått. I det nyss sönderklösta och splittrade Tyskland skall kanhända länge nog den högste styresmannen genom lag eller käfd se åt sig inrymd en vidsträcktare magt än t. ex. i England, men känslan af det moraliska band som den borgerliga ordningens fordringar lägga på engelsmannen, har deremot under tidernas längd blifvit så stark att, äfven för oss svenskar, den vördnad, som regentens pergon — man har stundom kallat den för en personifikation af lagen — inger medborgarne, synes litet konstlad och uppstyltad. Om vi här skulle tillåta oss en jemförelse mellan förhållandena i Sverige och Norge, skulle vi,