Göteborgsposten – 7 augusti 1873, sida 1

— Jag har nu kommit för att ödmjukt bedja er om förlåtelse, älskade farfar, sade hon. Jag önskar att göra min ursäkt inför alla dem, som bevittnade gårdagsaftonens uppträde. Jag blyges djupt öfver mitt dåraktiga och elaka uppförande, och jag beder mylord godhetsfullt förlåta mig. Jag skall försöka att bättra mig hädanefter och — taga till föredöme min aflidna farmor, som jag aldrig såg, men om hvars godhet och ädla karakter jag hört så mycket talas. Detta lilla tal hade blifvit på förhand uttänkt och omsorgsfullt instuderadt, och Hilda upprepade det med lämpliga röstmodulationer och låtsad känslofullhet. Häntydningen på lord Waldemars döda hustru ansåg Hilda vara ett mästerstycke, som med all säkerhet skulle skingra den ovilja, lorden kunde hysa mot henne. Hon väntade att bli tagen i hans armar och öfverhopad med smekningar. Men i lordens stolta bronsfärgade ansigte förändrades ej en min, ej heller fingo hans ögon ett mildare uttryck. Han räckte helt enkelt fram sin hand till tecken af förlåtelse och yttrade: — Eder ursäkt är tillräcklig. Vi skola ej vidare hänsyfta på detta ämne. Middagen bådades, men förflöt ej alldeles så angenämt som vanligt. Lord Waldemar var ovanligt tyst och tankfull. Grimrod tänkte, att lorden hade något hemligt bekymmer, och Moer gjorde samma slutsats. Damerna gingo upp i andra våningen, då de slutat sin middag. Herrarne dröjde qvar vid sitt vin.