Göteborgsposten – 7 augusti 1873, sida 1

— — — —— — D hvartill de utöfver detta pris kunna säljas af den förste köparen, som är en af Europas förnämsta konsthandlare. Nationalförsamlingen har nödgats förlänga sin session några dagar för att kunna behandla de nya handelstraktaterna, som man haft besvär att göra om efter all den oreda, som Thiers genom tillämpningen af sina protektionistiska idger vållade i handelslagstiftningen. De nya fördragen utgöra en nästan fullständig kopia af 1860 års fördrag. Huruvida något särskildt åtgörande för Sveriges vidkommande skall ske, har jag mig ej bekant. Det har på den sista tiden här inträffat flera förfärliga och uppskakande olyckshändelser, senast för ett par dagar sedan i den lilla byn Rueil ett par mil utanför Parie, hvarest i följd af en petroleum-explosion ett antal af 32 menniskor blefvo sårade, en stor del lifsfarligt. En annan olycka några dagar tidigare var en stor eldsvåda vid rue Monge uti Quartier latin, hvarest flera personer blefvo inne: brända. Dessutom har åskan på ftera håll slagit ned i sjelfva Paris och dödat menniskor. Sommarsaisonen är icke teatrarnes gyllene tid, det är en erfarenhet i alla länder. Också hålla de flesta sina portar stängda, och de som ha courage att spela i 30 graders hetta, hålla på med gamla saker från sin vinter-repertoire, hvilka anses goda nog åt de resande, som nu utgöra den egentliga publiken. Den evinnerliga Fille de madame Angot på Folies Dramatique har nu hunnit bortåt sin 120:de representation, men har ännu privilegiet att draga folk, och dess kupletter gnolas på gatorna, skrikas på cafs-konserterna och vefvas på positiverna dag och natt. Den lilla Cluny-teatern, en af de minsta i Paris, håller på med Mystöres de Paris, så att det knakar i maskineriet, som icke är beräknadt för tjugo å trettio scenförändringar på en afton. Bättre emellertid att tröska på med gamla pjeser, äfven om deras värde är så tvifvelaktigt som det sistnämnda stycket än att lemna sådana nyheter, som den Vaudeville-teatern i dessa dagar kommit med. Författarne — det är en sällsynthet att nu för tiden någonsin finna mindre än två författare om ett stycke — äro ett par inom de yngre franska poeternas krets ganska mycket uppburna unga män, E. Bergerat och A. Sylvestre, som nu för första gången försökt sig på dramatiskt skriftställeri. Måtte det äfven bli den sista! När man, som skalden, har förmågan att föra oss upp till etherns rymder och i stället använder denna sin förmåga på att riktigt släpa oss ner i smutsen, när man så till på köpet sätter sig två man högt för att utföra detta vackra arbete, och när det är sjelfva idealisterna, som gå i denna riktning, hvad blir då öfrigt för realisterna? Poesi, poesi, hvart har du tagit vägen! Och hvar är denna pånyttfödelse, hvarom det har blitvit så mycket taladt och skrifvet? pånyttfödelsen genom patriotismen i seder, litteratur och konst! Vi skola dock icke vara orättvisa, den finnes nog den också i det franska samhället, och dess arbete går nog framåt, men det är i en annan riktning och genom andra medel än mängden först tänkte sig. Hvad som lyckligtvis är nästan omöjligt för menniskor att förstöra är musiken. De offentliga profven i Conservatoriet ha pågått under den förflutna veckan och ha med uppmärksamhet följts af en talrik och intresserad publik. Conservatoriet förblifver alltid, trots de angrepp, som från många håll riktas både mot sjelfva institutionen och dess method, den egentliga centralpunkten för rekryteringen af Frankrikes artistiska arm. I torsdags egde proftäflingen i sång rum inför en talrik och intresserad publik, hvaribland märktes direktörerna och en stor mängd artister från Operan och Opra comique. Denna examen gaf briljanta resultater. Det lät höra sig ett ännu större antal vackra röster än förlidet år, och alla voro öfverens om, att, så till sägandes, summan af årets talenter var ganska respektabel. Af våra landsmän finnas, om jag ej misstager mig, två i sångoch en i pianoklassen.