Göteborgsposten – 7 augusti 1873, sida 1

ut som Charivari skulle vara min autoritet ty jag slutade mitt förra och börjar mitt närvarande bref med att citera dess teckningar!) hvilka betrakta en tafla på väggen. — År det en veritabel Raphaöl: frågar den ene. — m, det beror på hr Thiers! Det upptäcktes för många Herrans år sedan, under omständigheter, hvilka det nu skulle bli för långvarigt att redogöra för, de s. k. Magliana-freskerna. De voro två till antalet, och den ena är bestämdt erkänd såsom varande af Raphaöls hand. Den andra åter är mera tvifvelaktig; det anses visserligen gifvet, att den är målad under Raphaöls inspiration, men de förnämsta konstdomare i Europa äro delade i afseende på frågan, om den är utförd af honom eller af en bland hans elever (Spagna). Denna tvifvelaktighet har i så hög grad inverkat på priset, att den under en tid af mer än tjugu år icke kunnat finna köpare till det af egaren åsatta höga värdet. År 1856, efter att ha varit förgäfves hembjuden åt de tyska och engelska museerna, köptes den af en fransman vid namn Oudry för den ringa penningen af 5000 francs. Han hembjöd den, under den tiden den kejserl. öfverintendenten grefve Nieuwerkerke styrde Louvremusået, åt Frankrike först för 500,000 sedan för 50,000 francs, men den kejserliga regeringen, som annars ej såg på styfvern, ville ej nappa på kroken. Kom så hr Thiers till styret. Han har till sina öfriga ofelbarheter äfven den att vara ofelbar i konsten, och han bestämde, att fresken verkligen var af Raphaöls egen hand samt inköpte densamma för en summa af 206,500 francs, (hvilken dock med tillägg af auktionsomkostnader och uppförande af ett särskildt galleri för dess inrymmande kommer att gå upp till 250,000 jemnt), dock med förbehåll att nationalförsamlingen skulle ratificera köpet. Det är sannt, att Thiers i denna sin mening understöddes af de två mån, hvilka i dylika saker ansågos för de mest kompetenta i Frankrike, den nyligen aflidne akademikern Vitet och den nuvarande inrikesministern Beulå, hvilka begge ansågo freskens autoritet höjd öfver allt tvifvel. I sådant fall kan priset i och för sig visserligen icke anses för högt, eftersom för en nyupptäckt Raphaöl det icke kan finnas någon annan norm i priset än köparens lust och tillgång att betala; deremot kan summan möjligen i betraktande af Frankrikes närvarande ställning vara att draga sig för. Emellertid hade budgetkommissionen tillstyrkt att bekräfta inköpet, och detta för att visa en grannlagenhet och undfallenhet för f. d. statschefen. Tankarne om konstverkets autenticitet besunnos till och med så underligt delade, att hela venstern var rent Raphaelisk, men alla kritikerna autto till höger. Den estetiska frågan hade nemligen, såsom alla andra, blifvit en politisk fråga, och den skulle sannolikt ha blifvit afgjord efter partigrupperingen, såvida icke den omständigheten hade företett sig, att den aflidne hr Vitet jemte sin egenskap af akademiker hade haft den att vara en af församlingens vice-presidenter och dessutom varit synnerligen uppburen af den högra sidan. När församlingen sålunda med en ansenlig majoritet röstade för att betala de 206,500 francson för samma föremål, som staten för några år sedan kunde få för 50,000, så var det mest för hr Vitets och hvarken för Raphaels eller Thiers skull. På tal om konstförhållanden vill jag af en särskild anledning anmärka, att de belöningar, som redan blifvit bestämda eller som ännu komma att tilldelas de utmärktaste al artisterna, som exponerat sina arbeten i årets sBalon, icke blifvit dem tillstälda. Orsaken bärtill är den, att bland dessa utmärkelser äfven bruka förekomma utdelandet af några, jag tror fyra eller fem, hederslegionskors, hvilket naturligtvis är vida förmer än en vanlig medalj. Men nu hade, såsom det torde vara bekant, nationalförsvarsregeringen upphäft Hederslegionsorden för annat än militära förtjenster, och Nationalförsamlingen har så helt. nyss i sin ordning åter upphäft denna septomberregeringens åtgärd, att beslutet derom icke hittills har hunnit att i vederbörlig ordning promulgeras. Anledningen, hvarför jag omnämner detta, är den, att jag tror mig veta vår landsman Alfred Wahlberg vara åtminstone föreslagen till Hederslegionen, hvilket för honom såsom utlänning naturligtvis är ännu mera smickrande, — I sammanhang härmed vill jag rätta en uppgift, som jag sett i en svensk tidning, om det pris, hvartill Wahlbergs begge i år exponerade taflor blifvit sålda. Förhållandet var, att de såldes samma dag som salonen öppnades för 10,000 francs stycket kontant samt hälften af den summa,