Göteborgsposten – 5 augusti 1873, sida 2

Carthagena, att ett tyskt fartyg uppbringat Vigilant, blef befolkningen upphetsad. Den tyske konsuln Spottorno hade genast begifvit sig ombord på Fr. Carl. Emellertid samlades grupper på gatorna, hvilka fordrade den tyske konsulns hufvud. Hans broder, den grekiske konsuln Spottorno, skickade en båt ut till fregatten för att underrätta honom om hvad som skedde i Carthagena, och att han helst skulle stanna ombord, emedan hans lif sväfvade i fara. Derpå begaf sig den grekiske konsuln till general Contreras, de upproriskes högste befälhafvare, och förestälde honom de olyckor, som kunde inträffa, om han icke afhöll befolkningen från att begå excesser. Contreras svarade, att om Preussen tillät sig att häkta en embetsman från kantonen Murcia (Antonio Golvez på Vigilant), så hade denna rätt att förklara Preussen krig. Den grekiske konsuln svarade härpå intet, emedan han måste tänka på sin egen räddning, eftersom folket nu äfven begärde hans hufvud. Med stor ansträngning och fara lyckades han få en båt i hamnen, hvilken förde honom till Fredr. Carl. Emellertid hade den ursinniga pöbeln fått veta att de båda konsulernas hustrur befunno sig i Portman, en liten stad 3 mil från Carthagena. En svärm satte sig i rörelse för att gripa de oskyldiga qvinnorna, hvilka dock i tid uppnådde en engelsk ånga e, som i nödfall skulle föra dem till Oran. Då pöbeln såg sig sålunda åter vara gäckad, bereåde den sig till att sätta eld på bröderna Spottornos hus, hvarifrån svajade de af dem representerade länderna Rysslands, Preussens och Greklands flaggor. Under allt detta hade en kommission från Carthagena (Carvajal, Souvalle och sekreteraren för vältärdsutskottet Moya) begifvit sig ombord på Friedrich Carl för att begära fångarnes frigifvande. Kaptenen vägrade dock, efter det han rådgjort med den engelska befälbafvaren, som befann sig ombord på en kanonbåt, och hotade med att löpa in i hamnen och skjuta på staden, ifall man rörde konsuln eller hans egendom. På hr Spottornos upprepade anhållanden och böner beslöt likväl den tyske kaptenen att sätta tångarne i frihet på vissa vilkor, neml: att intet krigsfartyg fick löpa ut ur Carthagenas hamn före d. 28 juli, och efter den tiden endast för så vidt de ville underkasta sig de eventualiteter, som de främmande regeringarne kunde besluta; att de upproriska förbundo sig att skydda alla i Carthagena boende utländingars lif och egendom, och slutligen att Galvez och kantonens öfriga myndigheter förklarade Vigilants uppbringande berättigadt, derför att den bissat en okänd flagga. Denna öfverenskommelse undertecknades af Friedr. Carls chef och sekond, af den engelske kommendören Dorn, af preussiske konsuln och af Galvez, Carvajal, Sonvalle och Moya. De lössläppta fångarne begåfvo sig nu, ätföljda af kommissionen och en af bröderna Spottorno, i land, der de mottogos med stort jubel. Preussiske konsuln stannade qvar ombord på fregatlad l att senare med sin familj begifva sig till adrid.