Göteborgsposten – 1 augusti 1873, sida 1

taling. Men skulde Skibsforeren ikke ville ankre paa den nermeste Ankerplads, da maa Ingen uden den rette Lods fortsette denne Lodsning, och den Mand, som, uden at vere Lods, kom til Skibet, for at lodse det, maa i dette Tilfelde alene före Skibet nermere ind under Kysterne, saa at Lodsen lettere og beqvemmere kan komme ombord og antage sig den videre Lodsning; i saa Fald betaler Lodsen denne mand 2 Rbår Sölv. af den efter Taxten bestemte Lodshyre, som ingenlunde maa komme den Skibsförende til Udgift. Den som paa ovennevnte Maade paatager sig at lodse et Skib, er Ligtig at advare Skibsföreren om at han ei er beskikket Lods samt at Tegnet efter Lods bör vedblive at vaie og ikke nedtages förend den beskikkede Lods er kommen ombord eller Skibet er bragt til AnkersDet der kan nu synas bra hårdt och länpar sig i viss mån ypperligt att framkalla förtviflade nödrop från ertappade lagbrytare och deras försvarare. Men olyckan vill, att den danska lagens stadganden finna sin fulla motsvarighet i andra länders förordningar. Enligt engelsk rätt antages till lots af vidkommande myndighet endast den, som undergått föreskrifna prof och aflagt vederbörlig ed. Der lotsar finnas, är skeppare, vid äfventyr af eget ansvar för skeende olycka, förpligtad att taga lots utom i högsta nödfall (Nizze, sid. 208 ff.) I några at Östersjöns farvatten, de mecklenburgska, måste hvarje lots vara försedd med koncession, som vid anfordran skall uppvisas för skeppsbefälhafvaren. Hvarje skeppare, som önskar lots, skall vända sig till lotschefen. Person, som åstundar anställning vid lotskåren, skall utom vitsord för ådagalagd duglighet förete intyg, att han en längre tid varit borgare i Rostock eller Warnemände (ibid. sid. 211 ff.). Privata lotsar erkännas således ej. Och, hvad mera är, vår egen svenska lagstiftning skiljer sig ingalunda från den danska. Om ock vår jjölag ej i likhet med den norska genom särskild föreskrift inskärper skeppares skyldighet att taga lots, hafva vi likväl en k. förordn. af d. 9 juli 1862 angäende lotsoch fyrinrättningen i riket. Hvilka fartyg och båtar skola taga lots såväl vid ankomsten från som afgången till utrikes ort, samt när de gå från en svensk hamn till en annan, angifver förordn. 8 1, hvarjemte den följande 8 2 bestämmer, hvilka fartyg och båtar äro från denna skyldighet frikallde. Underlåter fartygsbefälhafvare att taga lots, då sådan begagnas bör och är att tillgå, ålägger förordn. 8 8 honom straff af böter, hvarförutom han är pligtig att betala lotspenningarnes belopp. Huru. lots påkallas, angifver förordn. 9. — — Kan fartyg ej erhålla lots, oaktadt sådan på föreskritvet sätt blifvit påkallad, får för fartygets lotsning till närmaste lotsplats, hamn eller ankarsättning begagnas annan person än kronolots; och är den, som dylik lotsning sig åtagit, i afseende på dess verkställande underkastad enahanda ansvarighet som kronolots: sörordn. 8 10 (se Hambro, Den priv. sjörätten enl. Svensk Lagstiftning, I, sidd. 64, 67). Danmark har således i sin lotslagstiftning icke tillåtit sig ett extraordinärt förfarande, utan endast följt den rådande coutumen. Att denna å andra sidan kan begränsas och inskränkas genom afslutade traktater, är sjelfklart (Heffter sid. 143). Återstår då att se till i hvad mån detta är fallet med Danmarks lotsväsen i följd af Öresundstraktatens art. II mom. 3. Den rätt staten förut i dylika fall följt bildar naturligtvis en gifven förutsättning för de senare gjorda stipulationerna och ligger derjemte uttaladt i orden såsom tillförene. Såsom medgifvande kan endast det gälla, hvarpå den kärande parten fått ett bestämdt löfte. Lodstvang i Öresund förklarades omöjligtför tramtiden. Använder skeppare obehörig lots, är det ej sagdt, att den förre skall antastas derför. Man besinne, hvad som gäller om den sjuke, som tager sin tillflykt till en qvacksalfvare. Att hkväl den oberättigade Åfrilotsningen, lika litet som qvacksalfveriet inom det medicinska området, får opåtaldt ega rum, följer deraf, att den danska regeringen icke medgifvit något sådant i traktaten. Ett sådant uttryckligt tillkännagifvande måste aktas tör absolut nödvändigt ätven i detta fall, då de fördragsslutande makterna i följ. mom. 4 funnit sig böra insätta ett klart och tydligt förbehåll i afseende på fri bogseringsrätt i samma farvatten för personer af hvilken nationalitet som helst. Såsom vi ofvan visat, betraktas bogseringsoch lotsningsrätten från alldeles samma synpunkt af de mest ansedda auktoriteter. Att ett bestämdt förbehåll gjordes i förra afseendet, betyder således att ett dylikt icke åsyftades i det senareo. Man har med lätt förklarlig försigtighet aktat sig att citera mom 4, emedan det icke passade rätt väl i det öfriga kramet. Alltså står fast: att Danmark skall likasom förut vaka öfver lotsväsendet i den dan