Göteborgsposten – 1 augusti 1873, sida 1

ett rödaktigt sken ut öfver tegelstensgolfvet bort till rumucts alla hörn. Ett enda ljus brann på furubordet. Klockan var omkring tio. Thåkitteln började puttla och utsläppa en lätt ånga från sin krokiga pip. Miss Bings händer lågo sysslolöst öfver hennes knän; men om händerna voro sysslolösa, så var hjernan i desto större verksamhet, hvilket bevisades af hennes nervösa darrning och upprepade sprittningar samt de rädda blickar hon kastade omkring sig. Hon tänkte på spöket, som förtärde hennes matförråder, hviskade genom nyckelhålen och tasslade på vind och i förstugor. Ej längre sedan än den sistförflutna natten hade en brödkaka och en stekt and alldeles försvunnit ur hennes skafferi i sällskap med en butelj öl, tillhörande det dussin hon förskaffat sig till tröst i ensligheten. Det frestande lockbetet af rostad ost, som hon satt i råttfällan, var orördt — ett slående bevis på att det ej var någon oskyldig råtta, som anställde plundringarne i hennes visthus. — Råttor ha ej för vana att släpa bort ölbuteljer och matvaror i större qvantiteter, tänkte hon. Jag har genomsökt hela huset för femtionde gången. Jag vet att tjufven är ett spöke. Då jag i dag talade med farmern, sade han att det var vålnaden af en man, som en gång blef mördad i detta hus och ej kan få ro i grafven. Men han behöfde derföre ej komma och ofreda mig. Jag har aldrig gjort honom något ondt. Åh, jag önskar att jag