Göteborgsposten – 1 augusti 1873, sida 1

utmed kusten, äro de endast skyldiga att iakttaga de militäriska och administrativa anordningar, som der gälla (Bluntschli 8 322; Heffter sid. 143; Kaltenborn, II, sid. 349; Nizze sid. 47). Särekildt hafva de att rätta sig efter hamnordningen och isynnerhet hamnmyndigheternas föreskrifter öfver lotsar, bogsering och sundhetsväsen (Bluntschli S 323; Örtolan I sid. 157). Deremot hafva de rätt att begagna sig af alla inrättningar, som äro afsedda för sjöfartens betryggande och en loflig förbindelse med fasta landet (Heffter, sid. 151). Detta med afseende på de juridiska personer, som äro underkastade strandstatens kontroll. Angående omfånget af denna kontroll gäller, såsom allmän regel, att i fredstid den fria passagen icke får forhindras eller besväras. Den resp. statens egendomsrätt öfver sina hamnar och redder måste fattas i sin mest vidsträckta betydelse (Ortolan, sid. 152). Men beträffande sunden (d. v. 8. de delar af dem, som falla under begreppet Kustensaumk) eger icke en så fullständig rätt rum, ehuru vissa mindre omfattande befogenheter här erkännas at folkrätten (ib. sid. 157). Det är dessa, som Bluntschli (Å 310) sammanför under benämningen inskränkt territoritorialhöghet. Dit hör Latt vidtaga alla nödiga mått och steg för skyddet af sitt område, att stadga polisbestämmelser rörande sjöfart och fiske (ibid.; Ortolan anf. st.). Främmande undersåtar få icke Lupprätta särskilda institutioner för farvattnens bättre begagnande (Nizue, sid. 56). En sådan rätt tillkommer endast strandstaten (Martens, sid. 382 ff.). Å andra sidan erkännes ingen beskattningsrätt, på sin höjd få sådana afgifter uppbäras, som kunna betraktas såsom ersättning för begagnandet af anläggningar till sjöfartens befrämjande (Bluntschli 88 310, 315; Hoeffter, sid. 144). Just häri ligger det stora framsteg, som i folkrättsligt hänseende gjordes genom Sundtullens upphäfvande. Danmarks kraf på aflösning kunde endast försvaras derigenom, att det hänvisade på denna inkomsts natur af fyrumgälder. För att nu hålla oss särskildt till lotsväsendet, säger Ortolan (sid. 158), att det icke är mer än rättvist, att förbiseglande fartyg underkastas vissa bestämda och fördragsenliga afgifter. om farleden i dessa sund är så svår, att hon endast kam passeras med tillhjalp af öfvade lotsar. Kaltenborn förklarar (I, sid. 94): otsafgifterna äro mycket olika vid de särskilda kusterna och måste i lotsarnes farvatten mestadels erläggas äfven då man icke nyttjar lots. Såsom nödtvungna pålagor nämner han äfven Bugsierund Ziehgelder. Han säger yttermera: I allmänhet måste man anse för skepparens skyldighet att taga lots i sådana farvatten, der lotsar en gång äro anstälde; endast i nödfall eger han att vända sig till en icke officiell lots (sid. 225 ff.). De Cussy yttrar, att han utom ansvaret för möjliga olyckshändelser, äfven gör sig förfallen till de böter, som stadgas i de lokala förordningarna, så vida han icke använder af staten erkänd lots (I, sid. 62). Efter hvad man ser betraktas lotstvånget såsom det normala, och långlotsning af icke behörigen auktoriseradt folk är så litet godkänd, att enligt alla folks lagar privat person endast eger vägleda fartyg till närmaste hamn, der kronolots kan komma ombord. Vi skola nedantör belysa detta med några exempel. Den rätt, som alla nationer åtnjuta, att förfoga öfver lotsväsendet i sina egna farvatten, kan alltså icke utan uppenbar förvrängning af klara och tydliga ord frånkänuas Danmark. På hvad sätt utöfvade nu Danmark denna sin rätt före 1857? Svaret härpå lemnar den k. Forordning angaaende lodsvicsenet i Danmark at den 11 juni 1831. I S 1 förbjudes skeppare att till lotsning begagna andre end de dertil berettigede. I 8 17 stadgas, att der det är Lodstvang, skall skeppare betala lotspenningar, äfven om han icke tager lots. Det allmänna förbudet för icke vid lotsverket anstälda personer att vägleda fartyg innehålles i S 33, men i föregående S 32 medgifves likväl ett undantag i vissa tall och under vissa vilkor. Vi nödgas att införa denna paragrat i sin helhet, emedan derpå hänger, huruvida Danmark har gjort sig skyldigt till orättmätigt förtryck. Omendskjönt det i Almindelighed er Enhver forbudet, de egentlige Lodser undtagne, att paatage sig Lodsning, skal det dog i de enkelte Tilfelde, hvor efterat et Skib har gjort Tegn efter Lods, enten ingen af disse er tilstede, eller de ikke uden ophold gaae ud for at komme til Skibet, vere enhver anden, som dertil er duelig, tilladt at lodse dette, imod derfor at erholde de bestemte Lodspenge. Dersom den rette Lods siden efter kommer til Skibet, skal han vere behjelpelig med at indlodse og bringe det til Ankors uden at han derfor maa fardra nagan Ra.