Göteborgsposten – 31 juli 1873, sida 2

båda hållen. De två glänsande bubblorna ha brustit. Diamantgrufvan i Indien innehåller inga diomanter; jernvägsbolaget i Australien, hvari jag insatt mina penningar, har efter att förlidet år ha utbetalt on vacker dividend nyligen gjort cession utan att kunna betala en enda penny på pundet! — Jag är högst öfverraskad, sade Moer, och kan ej förstå huru ni kunnat vara så oförsigtig, Grimrod. — Jag hade för brådtom att föröka min förmögenhet, och derföre förlorade jag alltsammans, förklarade förvaltaren. Jag är ej den förste som blifvit pa det sättet narrad. Företaget tycktes vara genuint och leddes af välkända hederliga män. Jag har nu endast min lön såsom lord Waldemars förste förvaltare. Det uppstod en högtidlig tystnad, som slutligen bröts af Moer. — Ni kan då ej underhålla oss i lyx, såsom ni lofvade? frågade han. — Nej — nej, mina penningar äro borta. — Hvad skola vi då göra? — Ni måste göra er till vänner med eder onkel. Ni bero nu helt och hållet af lord Waldemar. Om han förskjuter er, måste ni dela Walace Floyds öde eller lefva ur hand och i mun, såsom det heter, till dess mylord dör, sade förvaltaren dystert. De andra sågo bestörta ut vid dessa ord. — Min onkel skall råka i raseri, då han får veta att vi äro gifta, sade Moer. Han skall förklara att vi bedragit honom och gjort honom till narr. Jag bekänner,