Göteborgsposten – 30 juli 1873, sida 1

om mitt bedrägeri mot honom. Nolson Grimrod är för honom troheten personifierad. Förvaltarens läpp kröktes till ett hånleende, då han slutade. — Jag kan knappt fatta verkligheten af allt detta, mumlade Hilda. — Nej, det är troligt nog. Nu kan du inse, Hilda, att dina och mina intressen äro identiska. Vi böra stå vid hvarandras sida. Jag skall hjelpa dig ifråga om ditt giftermål, och om lord Waldemar ej låter försona sig, skall jag underhålla dig och din man, tilldess baroniet tillfaller dig. Jag skall finna min lycka i eder upphöjelse. Skola vi vara vänner, Hilda? Flickan tvekade. Det förekom henne i detta ögonblick som om hon hatade Grimrod af hela sin själ. Hon kände sig böjd för att trotsa honom, viss om att han, fastän det var genom hans åtgöranden som hon innehade sin nuvarande ställning, ej skulle kunna sänka henne ner från densamma utan att bringa förderf öfver sitt eget hufvud; men hon visste äfven att hon kunde behöfva hans hjelp i pekuniärt eller annat afseende. Politik och egennytta vunno derföre öfverhand öfver passionen och hon svarade: — Ja, vi skola vara vänner! Låt allt som jag sagt vara glömdt! Hon räckte honom sin hand. Huan tryckte den i sin. — Du måste i morgon göra ursäkter för lord Waldemar, anmärkte han. Stifta fred med honom om möjligt — förödmjuka dig för honom, Hilda — och kan du fram