Göteborgsposten – 30 juli 1873, sida 1

gen bestämdt föresatt sig att samvetsgrant uppfylla de förpligtelser, som för närvarande tillkomma det, men ämnar icke åtaga sig nya då det ingår på ett fördrag, som oj bringar landet annan jördel än skadeersättning för förlusten af en rättighet. Häri understödjes Hannover af England, och de ifrågasatta ändringarne förkastas med stor majoritet, sedan likväl Hamburgs sändebud förklarat, att det finner Danmarks förfarande vid Sundtullens afskaffande liberalare än Hannovers i detta fall, naturligtvis emedan Danmark medgaf, att Sundtullen finge uppfattas såsom -delvis en fyrafgitt, hvilket Hannover bestridt med atseende på Stadetullen (se protok. n:o II af d. 18 juni 1861). Man väger således sina uttryck bättre vid diplomatiska förhandlingar, än emellanåt sker i upphetsande tidningsartiklar. Det är derföre fullkomligt i sin ordning att taga fasta på allt som säges i internationella fördragsurkunder. Hurudant var då det folkrättsliga förhållandet i Öresund före traktaten af 1857? För att besvara denna fråga, måste vi gå något långt tillbaka i tiden och anföra en mängd historiska fakta och uttalanden af framstående rättslärare. Till en del är en dylik undersökning af allmännare intresse, äfven utan hänsyn till det föreliggande ämnet. Till en del åter är man nödsakad att fördjupa sig i åtskilliga måhända torra specialiteter, dem vi åberopa ej at lust att lysa med lärdom, utan endast och allenast för sakens rätta belysning. Så mycket sig göra låter, skola vi beflita oss om korthet. Redan under den gamla tiden uppdök det intressanta spörsmålet om hafvens och de sammanbindande vattnens frihet, men löstes då merendels på våldets väg, med vapnens och ej det fria meningsutbytets makt. Athens sjövälde är nogsamt kändt ur historien, och enligt några aväfvande underrättelser skall genom Perikles inflytande omkr. år 445 f. Kr. en fred hafva afslutits emellan Grekland och Persien, hvarigenom det egeiska hafvet gjordes till ett rent helleniskt vatten. Romarne uppstälde liknande anspråk. De närgränsande delarne af Medelhafvet kallade de helt enkelt mare nostrum, vårt haf. Sina slagne fiender fråntogo de framför allt större delen af deras krigsskepp. Konung Antiochos af Syrien tvangs (189 f. Kr.) derjemte att för framtiden ej låta sina örlogsfartyg segla bortom floden Kalykadnos, som utfaller i nordöstligaste hörnet af Medelhafvet. Sålunda blef detta haf en romersk insjö. Sedermera förklarade sig de tysk-romerske kejsarne för verldens herrar såväl till lands som sjös. Men deras flottor mäktade ej understödja dessa fantastiska fordringar. I stället tillegnade sig de verkliga sjöstaterna större eller mindre områden af de haf, som sköljde deras stränder. Genua ville vara det liguriska, Venedig det adriatiska hafvets drottning. Påfven Alexander VI skittade till och med i en verldskunnig bulla hela den atlantiska oceanen efter en fingerad gräns emellan Spanien och Portugal. Den nyare diskussionen öppnades egentligen af Hugo Grotius, som i sin skritt Hafvet fritt (Mare liborum, år 1609) uppträdde emot Spaniens yrkanden. Hans motståndare Selden (i sin afbandling Hafvet stängdt, Mare clausum, år 1635), sökte försvara Englands egendomerätt till de a. k. britiska sjöarne. Striden fortsattes af Pusendorf, Bynkorshoek m. fl. och har först i våra dagar nått ett tillfredsstätlande slut, just genom Öresundstraktaten och freden i Paris år 1856. Oceanen är fri. Ingen konung eger der att bjuda och befalla, och landets flagga skyddar hvarje fartyg mot främmande intrång. Såsom en lemning af forna dagars maktepråk qvarstår Danmarks förbud mot allt utländskt fiske 15 mil på alla sidor omkring Island och Grönland (Heffter, sid. 146). Förr sträckte sig anspråken längre. Drottning Elisabeth af England måste genom en särskild beskickning anhålla om rätt för sina undersåtar att fiska emellan Island och Norge. Om samma sak underhandlade Nederländerna och Danmark ännu år 1741, och 1748 hotade den förra makten rent af med krig (Phillimore, I sidd. 202, 206). Stängda haf erkännas icke af den nutida folkrätten, så vida de stå i vörbindelse med den öppna oceanen (Bluntschli, 8 306). Östersjön gälde en tid för dansk (ib. 9 305); på femtonhundratalet fördes blodiga strider om herraväldet på det baltiska hafvet. Vi känna, huruledes det sjuttonde århundradets svenska statsmän ville häfda Sveriges uteslutande rätt dertill, men misslyckades, hufvudsakligen genom sjömakternas motstånd. Så nyligen som om mitt bedrägeri mot honom. honom troheten nargnnifarad