Göteborgsposten – 30 juli 1873, sida 1

år 1807 tvistade England och Ryasland, om Östersjön var ett stängdt haf (Wheaton, sid. 245). Botniska viken betraktade Sverige länge såsom sin egendom. Äfven efter freden i Fredrikshamn år 1809 äro folkrättslärarne oense, om denna hafsbugt är fri eller med samfäld rätt eges af Sverige och Ryssland (Heffter, sid. 146; Nizve, Das allg. Seerecht der civil. Nationen, Rostock 1857, I sid. 35). Om Svarta hafvet stadgades vid kongressen i Paris 1856 (Art. II): ÅLa mer Noire est neutralisge, ouverte å la marine marchande de toutes les nations. Fördraget i London år 1870 har ingenting ändrat i den senare bestämmelsen. Skall ej den fria sjöfarten på hafven vara illusorisk, är det en tvungen sak, att äfven tillträdet till dem genom de förbindande sunden är öppet och obesväradt (Nizze, sid. 36; Ortolan, Diplomatie de la mer, Ed. 2, I Paris 1854, sid. 157; Gårard de Rayneval, Inst. du Droit, de la nature et des gens, liv 2, chap. 9, 8 7; Heffter sid. 145). Sådana sund äro vid Gibraltar, vid Dardanellerna (öppnade genom fördr. i Paris af år 1856), vidare Bälten och Öresund m. fl. Men här möta flera svårigheter, som leda oss öfver till betraktelsen af de vattenområden, som stå under en bestämd stats öfverhöghet. Sådana äro framför allt alla insjöar, äfven de med salt vatten, såsom Döda Hatvet (Bluntschli, sid. 183). Ytterligare floder och strömmar, som flyta genom en eller flera staters områden, ehuru frihetens princip äfven här blifvit erkänd, för första gången attryckligen på kongressen i Wien 1815 genom den preussiske diplomaten och vetenskapsmannen Wilhelm von Humboldts ifriga bemödanden. Hassvikar och bugter betraktas såsom kuststaten underlydande, såvida de ej öfvorskrida ett visst omfång (Bluntschli, 5 309; Nizze, sid. 34 m. fl.; se ofvan om Botniska viken). Alla hamnar och redder äro naturligtvis den resp. statens uteslutande tillhörighet (Ortolan, I sid. 152; m. fl.). Slutligen äterstår såsom kuststatens obestridda välde underdånig den närmaste vattenremsan utmed stranden, der das Land bespälende Kistensaum (Bluntschli). Grunden härför är den, att statens öfverhöghet enligt sträng juridisk uppfattning icke sträcker sig blott öfver det torra landet, utan äfven öfver den vattenbetäckta hassbottnen, så långt dess vapen kunna nå (Bluntschli, sid. 30; Nizze, sid. 31). Gränsen antages vara kanonskotthåll, ehuru det derföre ej är nödvändigt, att kanoner verkligen äro uppstälda på stranden (Nizze, sid. 33; Kaltenborn, Grundsätze des prakt. Europ. Seerechts. Berl. 1851, II, sid. 342). Ett bestämdt längdmått (3 eng. mil o. s. v.) finnes angifvet i åtskilliga traktater. Hvad sunden beträffar, uppräknar G. F. de Martens, en af det adertonde århundradets mest åberopade författare i folkrätten, icke blott stora och lilla Bält, utan äfven Örseund såsom stående under Danmarks uteslutande rätt. Såsom skäl anför han, att Sundets ringa djup på skånska sidan tvingar nästan alla fartyg att gå under fästningen Kroneborgs kanoner (Pråcis du Droit des gens, Ed. nouv. Paris 1858, sid. 141). Likaså gör i våra dagar F. de Cussy (Phases et causes clbres du Droit maritime des nations, Leips. 1856, I sid. 97). Men Martens kommentator Verge förklarar: Säsom fria anses de sund, der fartyget, om det håller sig i midten, är utom kanonskotthåll, och dit för han äfven Öresund (Martens, anf. st.). Man kan häraf se, att desse skriftställare betrakta de hafsförenande sunden ur alldeles samma synpunkt som hafven sjelfva. Likasom delar af de senare såsom Kistensaum äro underkastade strandstatens välde, gäller också detsamma om sunden, för så vidt de till en del eller helt och hållet ligga under strandens kanononer. Heffter (sid. 145) och Phillimore (I sid. 200) äro likaledes af denna mening. Den förre säger: Åligger sundet under olika territoriers kanoner, utan att en fri väg blir öfver, bildar medellinien höghetagränsen. Strandstatens eller strandstaternas rättigheter öfver det inneslutna sundet äro i och för sig de samma som öfver strandvatten i allmänhet, om ej större äro dem medgifna af andra nationer, säsom ända till senaste tider fallet var med eundtullen. Den senare jemför Bälten och Öresund med Bristolkanalen m. fl. rent britiska farvatten, om hvilka han säger, att den britiska kronans uteslutande rätt är obestridd. Dock uppställer han läran om den voskadliga nyttjanderätten, innocent use. Wheaton (sid. 234) säger, att den resp. suveränens rätt öfver dylika sund begränsas af folkens rätt till inbördes samfärdsel. Sammanfatta vi det föregående, blir reJolson Grimrod är för J pressa några tårar, är