Göteborgsposten – 29 juli 1873, sida 1

25 5 FF t 2— FTV VÅR UU WU JUL trosartikeln, som fordom i skolan inhemtades ur Ekelunds läroböcker, att Sverige alltid mot det baksluga Danmark har spelat den godtrogna enfaldens roll. Det gör i sanning ett egendomligt intryck att se det förnämt gravitetiska Allehanda arm i arm med sin mera uppsluppna kollega Dag. Nyh. draga i härnad för att rädda land och rike. Det sistnämnda bladet har likväl nått höjdpunkten af ofrivillig komik. Statsrådet Worn är på förhand bestucken med dannebrogens storkors; statsrådet Bergström är alltför benägen för juridiskt hårklyfveri etc. etc. (se n:r 2604). Skada, att icke hvarenda liten snusförnuttig herre utan vidare bråk och besvär kan döma om invecklade rättsfrågor allenast med tilbjelp af sitt mer eller mindre sunda förstånd! Emellertid är det ett faktum, att till och med de mest idylliske frodsvänner och menniskoälskare par profession nu sitta på sina kammare och blåsa i krigstrumpeten emot den danske Kain. Vi hålla före, att här gäller främst af allt att efterforska, hvar den stränga rätten finnes. Må billighetsskäl och nyttighetssynpunkter komma i andra rummet! De sakna ej sin betydelse, och vi skola ej försumma att fästa uppmärksamheten på dem. Men innan dess vilja vi ställa oss till efterrättelse våra svenska domarereglor: Domaren skall grannt veta lagen der han efter döma skall, ty lagen skall vara honom för en rättelse (6). När domaren sitter för rätten, skall han icke vara på någon part vred, förty vreden förhindrar honom, att han icke kan besinna hvad rätt är i saken (23.) Domaren akte i all lag, hvad hans uppsåt var, som lagen gjorde, annars varder hon missbrukad och vändes till ett annat sinne, än hans mening var, som lagen gjorde (12). Den vränger lager, som icke blifver vid hans mening som lagen gjorde — —. Ingen kan gifva annan större rätt, än han hafver sjelf — — (42.5 get nog, åtminstone i deras ögon, för hvilka den latinska och -hedniskabildningen är en styggelse, öfverensstämma de forntida romerske lagkarlarne, rättsvetenskapens grundläggare, i detta hänseende fullkomligt med sina svenske medbröder. Vi öfversätta några af deras yttranden, tagna ur kejsar Justiniani lagsamling: Vid öfverenskommelser bör parternas afsigt skärskådas snarare än deras ord?, säger Papinianus. I tvifvelsmäl bör alltid den mildare tolkningen ega företräde, utlåter sig Gajus. I mörka saker hålla vi ors städse till det minsta möjliga krafvet, heter det hos Ulpianus. ngen kan gifva en annan större rätt, än han sjelf ager, förklaras uttryckligen af samme jurist. Och Paulus talar på följande sätt: Ar det fråga om lagens uttydning. har man först och främst att se efter, hvilken rätt staten förut i dylika fall följde; ty lagens bäste tolk är sedvänjan. Såsom bekant, har Rom beherskat verlden, och romersk lag har sträckt sitt inflytande vida omkring, synnerligen i folkens samfärdsel intördes. Medeltidens kejsardöme betraktade sig som Ceesarernas arfvinge, och när de mederna staterna vid nyare tiders början äfven teoretiskt bröto sig ur beroendet af kejsaren, bygde de likväl vidare på de gamla grundvalarne. Den europeiska folkrätten tog i mycket sin förebild trän-den romerska privaträtten. Det är derföre icke underligt, att vi återfinna den senares föreskrifter för tolkningen af enskildes aftal tillämpade på staternas fördrag sins emellan af alla nyare folkrättslärare. Vi förbigå Grotius, Vattel, Rutherford m. fl. Endast författare från det nittonde århundradet vilja vi åberopa, för att undgå beskyllningen att uppsöka förlegade rättemaximer till stöd för våra åsigter. Den berömde amerikanaren Wheaton säger (Elements of International Law, Ed. 6, Boston 1855, sid. 355): Public treaties are to be interpreted like other laws and contracts. Engelsmannen Phillimore uppställer såsom ledande grundsats (Comment. upon Internat. Law, II. Lond. 1855, sid. 79): Alla internationella fördrag äro öfverenskommelser, grundade på förtroende (bone fidei och måste derföre tolkas efter bilighet och ej efter en sträng terminologis forlringar (equitably and not tecknicallyj. Uvilket han utlägger sålunda: Den förnämsta regeln har redan blifvit antydd, nemligen att ölja den vanliga och gängse uppfattningen, de invända ordens klara och påtagliga mening sid. 84). Vidare uppräknar han bland andra örklaringsreglor: Åregeln att taga i betrakande orsaken och skälet, som gifvit fördraget ipphof, och de deri deltagandes syftemål (sid. 38); regeln att anställa jemförelse emellan fördraget i fråga och andra fördrag, vare ig tidigare, senare eller samtidiga, rörande amma ämne och emellan samma parter (ibid.) )m den senare satsen yttrar han: Från lonna synpunkt kan de fördragsslutande bl KRK fn sm AM — FH DN — —