Göteborgsposten – 26 juli 1873, sida 1

Ullverkningen tog ej sart 1 mån at efterfrågan. Från och med söndagen till och med i går afton visade sig kuriösa tolkgrupper drifva omkring på gatorna, personer med sådan benställning som är för bageriarbetare egendomlig. Underhandlingsmöten höllos; bagaremästarne visade så mycket tillmötesgående som skäligen kunde begäras, men de hånades. Några al de större bageriidkarne kunna ej gå in på att deras brödtillverkning hvilar från lördagsafton till måndagsmorgon, emedan do ingått kontrakter att tidigt hvarje morgon leverera nybakadt mjukt bröd, hvarje sådant af en viss vigt, till flera sjuk-och andra offentliga inrättningar. Gesällerna fordrade skriftliga förbindelser af mästarne; men de förstnämnde satte icke i fråga att sjelfva afgifva några sådana förbindelser. Vid deras sammankomster fälldes af gesällernas ledare råa yttranden, som högljudt godkändes, men som antydde huru den at radikalerna förordade utsträckta rösträtten till hvarje tullmyndig person skulle taga sig ut. Bageriarbetarne ha i veckolön från 6 till 12 rdr jemte kost och bostad hos sin mästare. Under lediggången voro arbetarne i saknad at dessa fördelar — och ha tills i går fördrifvit fyra dagar i lättja och avir. I går bilades striken; mon åtminstone ett par af de större bageriidkarne ha icke gått in på gesällernas anspråk, utan hafva stängt sina bagerier och öppna dem icke förr än arbetarne insett att de förlora mest på striken. Någon uppmärksamhet här ådrog sig icke den tatuerade albaniern Georgios Constantinos. Han blef icke beskådad i sin bostad at något större antal. I sällskap med några rosande besökte och besåg jag honom. Entröafgiften var ganska hög, och jag tror att alla när de aflägsnat sig ansågo den alldeles för hög. Äfven bland oss uppstod tvifvelsmål huruvida han, såsom det uppgitvits, blifvit på befallning af någon hötding i Stora Tartariet tatuerad. Här liksom i Köpenhamn visade sig att i hans svar på gjorda frågor hvar och hvarföre tatueringen skett, förekommo motsägande uppgifter. Han meddelade när detta anmärktes, att hans minae genom de förfärliga smärtorna, som tatueringen åstadkommit, försvagats. Anmärkningsvärdt är, att resande, som besökt de länder och folk, der Constantinos sade sig hatva vistats, i sina beskrifningar icke ens lära antydt att tatueringen användes som straff, och oförklarligt är äfven huru det skulle lyckats just honom att fly ifrån sina fiender, särdeles om det är en sanning att de birmanska skriftecknen, som på honom anbringats, skola upplysa hvarföre han tatuerats, ty då utgöra ju de ett outplånligt pass, läsbart så långt det birmanska språket begagnas. Men lika obegripligt är det att han frivilligt låtit tatuera sig. Tatueringen framstår såsom det i tidningarne angifvits, men det -konstmässiga i utförandet. tål någon afprutning. På mig gjorde han ett sorgligt intryck. Hans kroppsbyggnad antydde en primitiv stark utveckling. Hans korpsvarta krusiga skägg var icke blandadt med ett enda hvitt här; men han föreföll lidande och aftärd. Ni har kanske observerat att en liten bär utkommande daglig tidning undfått och meddelat en uppsats, som innehåller missbelätenhet mot det som jag i mitt föregående bret yttrat rörande öresundska lotsfrågan. De som föra liberalismens talan fordra i frihetens heliga namn att aldrig bli motsagda, och jag skall visst icke motsäga dem. Men — in casu — skulle det vara af stort intresse att få veta hvad de anse bör göras, om det visar sig att. svenska ministeriella noter och tidningsartiklar icke verksamt imponera på Danmark? Skola vi då förklara krig med Danmark? Men de som nu i lotsfrågan föra det strängaste språket äro ju fredsvänner från hufvudet ner i lilltån? Måhända misstager jag mig, men det förekommer mig att våra rintransigentes — och oförsonlig kan man vara af många skäl — genom sitt förfaringssätt mera skadat än gagnat den sak de förfäkta. De ha redan framskjutit sin position så långt att de måsco gå vidare om de ej skola göra sig skyli diga till ett större fel. Jag inser ganska väl att det nu åbanebragta mellanlandsärendet, är kärkommet, då händelsenöden nu hvilar tungt på oss arme publicister, ty svårt är det att af stenar göra bröd; men svårare vore det om just srodsvännerna skulle forcera till ett krig. Dock så rasande går det icke ändå. På våra nu otörsonligas bjerta skulle jag vilja lägga, eller till deras begrundande rekommendera hr S. A. Hedins yttrande i Andra kammaren d. 7 sietl. maj, så lydande: För öfrigt får jag säga, att för denna blågula eller ultrasvenska morskhet, som lekor med Carl XII:s handskar, sjunger sånger i pansar, med vibrerande röst åkallar den svenska stammen, och med eftertryck stampar i den svenska jorden, men som icke ur denna jord kan stampa fram en armå till vårt försvar, när det göres behof — för denna ordens liberalism och patriotism, vill jag icke gifva ett enda öre. Vid den festmiddag, som d. 30 i sistl. månad hölls å Hasselbacken at ett stort antal slöjdidkare, vänner af slöjd och svenska exponenter vid polytekniska utställningen i Moskwa förlidet år, vid hvilken festmiddag i parentes sagt ätven kejsarens af Rysslands skål dracks med entusiasm — något som ännu för tio år sedan skulle ansetts som en omöjlig