Göteborgsposten – 26 juli 1873, sida 1

— O o—m— . W — MAN VAN hvarå ej blott fördjupningarne efter medarne, utan äfven märkena eller hofvarne äro återgifna. Hela arbetet är utfördt med den allra största finess och alla figurerna med fullkomlig korrekthet. Emedan II. M:t redan afrest till Norge innan direktör Wihlin återkommit, har gåfvan icke ännu till II. M:t kunnat öfverlemnas. Enligt hit ankommen underrättolse, som torde böra anses tillförlitlig. lärer vara desinitivt asgjordt, att österrikiske kejsaren icke kommer att utdela några ordnar till dem, hvilka ossicielt fungerat såsom kommissarier vid eller på arnat sätt baft bofattning med Wien utställningen. I motsatt fall lärer det avtal ordnar af olika grader, som skolat utdelas, hafva uppgått till mer än 500. Nyligen har en långväga ifrån kommande resande inträffat här, neml svensk norsko konsuln i Bahia hr D. Lindgren. Ian är sedan 43 år bosatt i Bahia och har innehaft konsulsbefattniogen der i 36 år. Fastin han under dessa 43 år endast vågra gånger och blott för kortare tid besöst Sverige, talar och skrifver han ännu korrekt svenska och i sitt fäderneslands språk har han undervisat sina söner. lr Lindgren är både till lefrnadsoch tjensteåren den äldste af de förenada rikenas utom Europa anställda konsuler. Ilans besök i Sverige nu afser on möjlig återflyttning till fäderneslandet framdeles. Af de främmande makternas här anställda sändebud är det endast två, hvilka icke bevistat kröningen i Norge, neml. spanska ministern markis de Torroorgaz och portugisiske ministern vicomte de Soto Maior. Att den förstnämndo icke deltagit i färden till Throndhjem föranleddes deraf, att Spaniens regering efter konung Amadeos abdikation alltjemt befunnit sig på rörlig fot, att den hvarken blifvit otficielt erkärd eller försedt markis de Torreorgaz med antagliga kreditiver. Vicomte de Soto Maiors temligen framskridna ålder lärer väl hufvudsakligen ha förmått honom att stanna här. Deremot är han på sätt och vis representerad, och på ett ganska elegant sätt derjemto, på verldsutställningen i Wien, der en markisen tillhörig frack — ciril eller uniformbar ej uppgiftvits — och förtärdigad af skräddarmästarne Färnlund blifvit exponerad, och anses vara ett mästerstycke. Ni erinrar er utan tvifvel, att några veckor förran riksdagen afslutades gick riksgäldskontorets erfarne och nitiske eekreterare Carl Gustaf Stuart för alltid till hvila, sedan han i nära 33 år på ett utmärkt sätt skött sin befattning och vid många för fullmäktige brydsamma tillfällen varit den som förmått anvisa hvad som borde göras. Då riksgäldekontorets göromål skola till någon del på statskontoret öfverflyttas och en reorganisation af det förstnämnda embetsverket förestår, kunde den nu ledigblifoa sekreterarebetattningen endast på förordnande tillsättas. Så har äfven skett för några veckor sedan, men besynnerligt nog har den provisoriska tjenstetillsätiningen hvarken i Posttidningen eller i någon arnan af hufvudstadens tidningar blifvit omnämnd. Denna omständighet är redan märklig, men andra ändå märkligare omständigheter vid sjelfva tillsättniogen och förberedelserna dortill föreligga. Jag tillåter mig att tör dem redogöra. Så vida jag icke blifvit oriktigt underrattad, erbjöds sekreterarebefattningen at någon inflytelsorik bland riksgäldskontorets styrelse, först åt sekreteraren i jernkontoret br I. Richter, hvilken likvisst genast atböjde anhadet. Derefter uppmanades af samme styrelseledamot docenten H. Forssell att söka platsen, hvartill han dock ej hade några embet-mannameriter att åberopa, men desto flora dels såsom ofta anlitad sekreterare i rikaaagsutskott, dels såsom framstående försattare på åtskilliga områden och dels såsom särdeles verksam vid guldmynt-systemets intöran se, dervid han lyckades öfvertyga Andra kammarens allmogeledamöter I en fråga som påtagligen låg öfver deras porte, och med den framgång att han törvärlvat sig stort inflytande på dem. Men utan att dertill hafva blifvit uttryckligen uppmanad skulle hr Forasell icke hafva sökt platsen. Vidare söktes den af sekreteraren i tullstyrelsen br E. A. IIernblom och t. s. ombudsmannen i riksgäldskontoret v. härad-h. S. II. Wikblad. Derewot anmälde sig icke vikarierande sekreteraron hos tudlisäktige, notarien och registratorn i riksgåldskontoret d:r D. M. Sandahl. IIan lärer till och med anmodats att icke uppträda som sökande enär fullmäktige ansågos behö:va en jurist. Då som nyss nämndes docenten Forasell blivit under hand uppmanad söka befattningen ansägs han säker om platsen. Men nu intrastado en oförutsedd omstindighet. I sim ansökan meddelade vice häradsh. Wikblad, att om han till sekreterarebefattningen förordnades, åtog han sig att utan arvode ätven sköta den redan af honom innehafvande ombudsmannabesattningen. Riksgäldskodtorets fullmäktige som nyligen erfarit att deras principaler — riksdagen — kunna vara ganska hårdhändta, vågade icke ru alvisa ett anbud som medförde en besparing, och följden blef att v. häradsh. Wikblad enhälligt förordnades till eekreterare. Något sortraende till de från riksgäldskontoret otgående uppmaningar att söka der ledigvarande befattningar, torde nu ingen sitta, hvaremot riksdagens majoritet sannolikt skail hålla fullmäktige räkning för en åtgärd som vittnar om att de åtminstone påverkas af sparsamheteskäl. En af hufvudstadens äldste littsratörer, sannolikt den arbetsammaste. b mäåt den an