Göteborgsposten – 25 juli 1873, sida 1

för husen eller ock i sjelfva portgångarne täckta med en stor, flat sten. Om under sådana förhållanden farsoter skulle finna ett tacksamt fält, vore ej så underligt, helst som renligheten i Wien för öfrigt ej är särdeles stor inomhus. Deremot måste erkännas, att mycket göres för gatornas vattning, ja mer än kanske i någon annan stor stad i Europa, sjelfva Paris deruti inbegripet. Från morgon till qväll ser man vattningen i gång. Stora vattentunnor bäras längs gatorna, och bakom hvarje sådan tunna befinner sig en slang, som styres af en bakom honom gående person samt sprutar ut vatten öfver farleden. Gatorna äro derigenom nästan alltid smutsiga, men skulle i annat fall vara odrägliga genom de dammoln, som hvirfla omkring, så snart vattningen upphör. Oaktadt den vattenmängd, som på detta sätt gjutes öfver åtminstone de mest befarna gatorna, är dammet likväl tillräckligt farligt för inandningen, och läkare försäkra, att det kanske ännu mer än de för öfrigt ogynnsamma klimatiska förhållandena är orsaken till det stora antal bröstlidande, man finner i Wien. Förnämsta dödsorsaken är också bröstsjukdomar, hvilket man lätt finner, i fall man genomögnar de i tidningarne intagna uppgifterna öfver aflidna. Att gifva landsmän något råd, huruvida de skola våga sig hit för kolerans skull eller ej, vill jag ej åtaga mig. Jag kan endast säga, att hittills visst icke någon egentlig tara varit för handen. I början af denna månad anföllos två landsmän af något kolerinartadt illamående, men detta kan ju inträffa när och hvar som helst, och de tillfrisknade snart och reste hem. De bodde i det nya och eleganta Hötel Donau, midt mot nordbanans palats. Många landsmän hafva bott i nämnde hotell utan att hafva erfarit någon olägenhet, ehurn det kunaat vara vådligt nog att der hafva sin bostad, enär hotellet är alldeles nytt och öppnades först i maj samt murarne äro ännu långt ifrån torra. Emellertid lära andra sjukdomsfall hafva inträffat i samma hotell, och man talade till och med om dödsfall, men sanningen deraf kan jag icke intyga. Det vet jag endast, att hotellets föreståndare under någon tid icke ville mottaga nya gäster samt till och med uppmanade dem som bodde der att flytta, hvilket han väl icke lär hafva gjort utan någon mer eller mindre giltig orsak. Sjukdomstallen i hotellet förklarades också genom bristande förtenning af åtskilliga kökskärl samt ännu ett par andra orsaker. Nu mera talar man ej mer derom, och Hötel Donau återvinner väl snart sitt goda namn och rykte. Att ryktena om koleran inverkat ofördelaktigt på tillströmmandet af främlingar under senare tiden är viest. Pressen i Wien gör allt hvad den kan för att lugna farhågorna och åter leda strömmen in i den fåra, hvaruti den gick i slutet af juni och början af denna månad. Stor skada vore ju också, om man af koleraryktena lät skrämma sig trån att komma och se den storartade utställningen. Antalet af främlingar har likväl aldrig blifvit så stort, som man hoppats och på hvilket de vinningslystne gjort sig räkning, Femtioå sextiotusen personer om dagen på utställningen är långt ifrån hvad man trodde skulle blifva fallet, och likväl är äfven det talet ingalunda det vanliga. Det finnes dagar, då antalet ej går upp till 30,000, samt till och med söndagar, då det stannar under 50,000, och bland dessa fem tiotal är det minst eft, som icke betalar någon afgist, ja kanske halftannat. Då blir inkomsten icke stor, i jomförelse med de ofantliga utgifterna. Utställningens dragningskraft fick en sannolikt ohjelplig skada under de två månader efter öppnandet man väntade på dess sulländande. De ötverdrifvet höga priserna i maj, börskrisen, den dåliga väderleken och nu senast ryktena om koleran hafva gjort sitt till för att hämma tillflödet till utställningen. Den del af Wiens befolkning, hvilken icke vinner något på utställningen, utan tvärtom har alla lifsförnödenheter fördyrade, är ej heller vänligt stämd mot hela företaget. Jag har talat med gamla konservativa wienare, som försäkrat, att de icke ännu besökt utställningen samt att de ej heller ämna sätta sin fot inom uttällningsområdet, fastän de hvarje söndag med sina samiljer begifva sig till Pratern för att njuta af det gamla gemytliga wienerlifvet bland ilglasen, lindansarne, birfilarne och karusellerna. Men utställningen kan berga sig utan lessa gamla konservativa wienare, blott jorlons öfriga folk ville skicka hit talrika representanter. Af nordbor har antalet icke varit utomordentligt stort, men ej heller så obetydigt, och bland dem hafva svenskarne utgjort lertalet. Länge suckade våra landsmän öfver aknaden af en svensk restauration. Gingo