Göteborgsposten – 22 juli 1873, sida 2

Österrike uppmuntrade visgerligen icke Frankike till krig; men itu år bade underhandlingar pågått om en öfvercnskommelse angående de hänlelser, som ansägos för oundvikliga. Änvu innan kriget förklarades, hade den österrikiske rikskansjeren (Beust), då han såg att sakerna blefvo mera invecklade och ville tillförsäkra sig de fördelar, som kunde uppstå för hans land, skickat det österrikiska sändebudet i Bryssel, grefve Vitzthum, som var hans personlige vän och åtnjöt hans fulla förtroende, till Paris. Ännu före d. 15 juli, då krigsförklaringen utfärdades, hade Vitzthum ett samtal med utrikesministern, hertig de Gramont. Underhandlingarne hade således redan då en officiel karakter. Kejsar Frans Josef var representerad af furst Metternich och grefve Vitzthum, konung Victor Emanuel först af grefve Vimercati, militärattache vid italienska beskickningen i Paris, och derefter af riddar Nigra sjelf. Österrike räknade på, att vi skulle vinna seger, och ville deraf draga fördel; ftalien lät sig snart till principen vinnas för en konvention, i det att det till vederlag uttalade svarare den förhoppningen än den önskan, att det skulle kunna bana sig väg till Rom, och det gick in på att lemna de trupper, det hade till sitt förfogaude. Man diskuterade först grundvalen för en tripleallians; men kabinettet i Wien invände, att krigsförklaringen öfverraskat det och att det ej skulle i flera veckor kunna deltaga i en militärisk aktion. Italien var äfvenledes långt ifrån rustadt till krig, så att båda makterna voro ur stånd att underteckna ett alliansfördrag med Naoleon III, genom hvilket de genast skulle inveckats i krig med Tyskland. Österrike skulle särskildt hafva härigenom ådragit sig stort ansvar, emedan Ryssland ej gjorde någon hemlighet af, att det skulle deltaga i kampen till förmån för Preussen. så fort kabinettet i Wien inblandade sig till förmån för Frankrike. Man lät således temligen tidigt tanken på en allians mellan de tre hofven falla och satte stället en traktat, genom hvilken Österrike-Ungern och Italien skulle förbinda sig att gemensamt jakttaga en beväpnad neutralitet intill det ögonblick, då denna. beväpnade neutralitat kunde förvandlas till effektivt bistånd till förmån för Napoleon III. Mellan d. 20 juli och d. 3 eller 4 aug. antogos alla bestämmelserna i traktaten af kabinetterna i Wien, Florens och Paris. Man ordnade det sätt, hvarpå man skulle öfvergå från den väpnade neutraliteten till en offensiv allians, i det man förutsatte, att den franska hären skulle lyckligt gå öfver Rhen, tränga fram i Sydtyskland och i riktning mot Mönchen räcka de österrikiska och italienska trupperna hanen. Denna traktat blef ej undertecknad af franska regeringen, utan endast afslutad mellan ÖsterrikeUngern och Italien; man rädgjorde dock med kejsar Napoleon om alla bestämmelserna, och han hade efter omständigheterna gillat eller förändrat dem. Denna traktat utgick således derifrån, att fälttågets början skulle vara lycklig för våra vapen och att vi skulle kunna hålla ut ensamma till det ögonblick, då våra allierade voro i politiskt och militäriskt hänseende redo att deltaga i kampen, således till medlet af september. På grund af vårt nederlag vid Woerth blef traktaten ogiltig; ty det vilkor, som var knutet vid densamma, nemligen att vi skulle rycka fram i Sydtyskland, hade blifvit omöjligt. Detta är de punkter, som kommit till min kännedom. Jag skulle kunna uttala mig ännu närmare; men fastän de detaljer, som jag känner, icke blifvit mig anförtrodda under tysthetslöfte, anser jag det likväl ej ändamålsenligt att meddela dem ... Jag får förklara, att man i diplomatiskt hänseende tillförsäkrat sig alla de garantier, som det var möjligt att ernå, för en lycklig utgång, om blott de militära rustningar, hvilka man atgaf för fullständiga motsvarat, hvad som ernåtts. I så fall skulle det icke haft någon svårighet att intränga i Sydtyskland med 50,000 man, och eftersom man hade löften från Österrike-Ungern och Italien, skulle diplomatien då gjort sin pligt. Hvad beträffar frågan, huruvida traktaten blef undertecknad, kan jag endast säga: Ett definitivt exemplar af traktaten expedierades från Metz (der Napoleon III då var); grefve Vimercati förde det tillbaka till Paris, hvarifrån det skickades till Florens och Wien, och det ankom ännu töre slaget vid Weerth till sin bestämmelseort; sedan har man ej mera hört talas derom . .. Efter d. 4 sept. kom man till mig sjelf i Paris och sade: all blott ut till oktober! Sedan sade man: IIäll ut, om I också blifven drifna tillbaka till Bayonnel Då man nu förebrår oss, att vi inläto oss vid kriget på äfventyr, gå svarar jag, att en viss makt icke kan frikänna Big från att ha uppmuntrat oss dertill, kanske icke före krigsförklaringen, men under alla omständigheter efter densamma. Man skulle, då man läser tidningarnes meddelanden om tillståndet i södra Spanien, kunna tro sig vara förflyttad tillbaka till medeltidens råaste dagar. Så foreligga nu bref, hvilka skildra våldsdåden i Alcoy sådana, att man med skäl kan spörja sig sjelf, huruvida det är vilddjur eller menniskor, som der graserat. Vi låta korrespondenten till YTimes tala: Alcoy är en stad i provinsen Alicante, hvilken hufvudsakligen sysselsätter sig med fabriksindustri. Inom åtskilliga yrken fordrade arbetare en betydande stegring af sina aflöningar, och då den vägrades, lemnade de sina arbeten. Deras antal uppskattas till 8000, och eftersom det i staden ej fanns tillräckligt med trupper för att hålla dem i tygeln, antogo de en mycket hotande hållning. De fordrade stadsfullmäktiges afskedande och ville tillsätta ett råd med sina egna män. Borgmästaren, sennor Augustin Albors, motsatte sig bestämdt detta. Han var en fast och frisinnad republikan. I nära 30 år hade han ifrigt kämpat för den spanska republiken, och nu, i den avärvunna segrons stund, skulle han i dess namn bli slagtad. Då han vägrade att efterkomma de upproriskes begäran, gåfvo de honom tre timmars betänketid. Han satte sig i besittning af rådhuset och sökte att, med tillbjelp af några borgareoch nationalgardister samt en del vänner som erbjöde sitt understöd, behålla det emot pöbeln. Den lilla garnisonen blef snart öfverväldigad, pöbeln bröt sig in, och nu följde en scen, som pennan tvekar om att beskrifva. Rådhusets försvarare blefvo, sedan de utsatts för andra ohyggliga kränkningar, afklädds nakna och hållna fram från balkongen, så att de kunde fullt ges af den tjutande hopen inunder. Dera: namn uppropades, det ena efter det andra, och pö beln tillsperdes, huruvida man ville Åha dem död: eller lefvande. Allt efter svaret nerifrån, blefvo an tingen deras husvuden afskurna och de stympad kropparne kastade ned från balkongen, eller oc kastades de lefvande ned, då packet sökte att fång: dem, der de föllo, på bajonetter och pikar, och e! hvar rusade då fram för att hjelpa till med att för störa hvad som ännu fanns qvar af lif, eller att om det var för sent, ytterligare stympa och vanställ Q — — ——— ad styrka. IIåeKOmSten af mvladvs! Deru