Göteborgsposten – 22 juli 1873, sida 1

— Förlåt mig, Tregaron, men eder lättrogenhet — ha, ha! Och Honors lättrogonhet — ha, ha, ha! Sanda förhållandet är, att historien om denua vigselattest är allt annat än sannfärdig. Honor har sjelf skrifvit den åt sig, hvilket hon nog skall erkänna för er, när ni träffar henne. Jag förmodar, att hennes förstånd kom litet i olag, då mrs Glint drifvit henne ur sitt hus och hon stod utan skydd, så att den stackars fiickan verkligen sjelf trodde, att hon var gift. Jag vet, att hon lit sin kammarjungfru tro, att förhållandet vor sådant. Jag försäkrar er på min heder, sir Hugh, att jag hvarken nu är eller någonsin varit gift! Den unge baronetens ansigte uttryckte tydligt nog, att han ej satte ringasto tro till den andres ord. — Jag talar sanning inför Gud i himlen! försäkrade Moer högtidligt. Jag vill offentligen aflägga ed på hvad jag säger, ifall ni så önskar. Jag bedroger er ej. Den stackars Honor har handlat under inflytande af någon egendomlig förståndsfsörvirring. Jag upprepar, att hon aldrig varit min hustru! Han talade med en plötslig kraft, som tycktes vara sanningens egen styrka, och som nästan gjorde sir Hugh villrådig. — Ser jag ut som en man, hvilken är skyldig till ett brott? fortfor skurken. Jag har varit vild, Tregaron, men jag är ej så dålig som ni tror mig vara. Om jag varit Honor Glints man, tror ni vil att jag då på befallning af er lemnat hennes rum i Southport? Jag besökte henne,j emedan jag var hennes tillbodjare, ej emedan jag