Göteborgsposten – 22 juli 1873, sida 1

bord på det fullpackade fartyget — åstadkom anblicken af Tärondhjem, dess egendomliga läge och dess storartade pittoreska omgifningar, ett ötverväldigande, men angenämt intryck. Det första som faller den resande i ögonen är visserligen den särdeles väl bygda staden i hvars midt den ståtliga Domkyrkan reser sig fastän den i yttre prakt nu är långt ifrån hvad den fordom varit; men snart är det dock naturomgifningarne som fängsla uppmärksamheten: i norr den väldiga fjorden, i söder och öster Nidelfven som störtar ned mellan höga skogbevuxaa bergsträckningar och bildar en bred flod som omsluter den egentliga staden på två sidor innan hon igenom den vackra bamnen faller ut i fjorden, — och i vester det brant uppstigande dystra Steenbjerget, hvilket utgör yttersta delen af en väldig fjällsträckning, hvars högsta punkter äro Graakallen (1900 fot) och Vasfjället (2200 fot). Längre ute på tjorden låg nu för ankar den svenska och norska eskadern. Närmare staden lågo flera stora handelsfartyg, som dels voro för djupgående dels icke kunde få rum vid hamnbryggorna. De talrika handelsfartygen hvilka nu antiogen lossades eller lastades utvisade omisskänneligt att Throndbjem var den största handelsstaden nordansjälls, och hade ett rikt uppland sig anvisadt till område för sin verksamhet. Vid hamubryggan der ångfartyget lade till samtidigt med några andra, äfven de öfverfyllda af resande, råddo ett lifligt solkhvimmel, och många olika tungomål hördes der. Min blifvande värd kom snart ombord, tog mig omhand, förde mig till sitt gästvänliga hem och introducerade mig hos sin älskvärda familj. För våra gäster?, gsade min värd då han bjöd mig vara välkommen i deras hem, gäller nu och alltid blott en regel: de ha sin fullkomliga frihet. Annars skulle de vantrifvas och snart lemna oss8. Min värd var född i Tyskland. Redan som ung bade han bosatt sig i Tarondhjew, hade törsta gången varit gift med en svenska, men som tidigt gått bort, och hade sedan gitt om sig inom en af stadens rikaste och mest ansedda köpmanssamiljer. Han dref en högst betydlig affirsrörelse, och allt antydde attjag gästade hos en både rik och bildad familj. Det var d. 3 augusti tidigt på eftermiddagen som jag ankom till Throndhjom. Mitt värdfolk hade ett par veckor förut återkommit från en längre utländsk resa. På skrifbordet i mitt rum låg ett elegant litograferadt bjudningsbref från den norska kröningsdeputationen till middag påföljande dag. Derjemto ett annat ändå elegantare utstyrdt bjudningskort till den bal som Throndhjems råd skulle gifva för konungen och drottningen efter kröningen. På aftonen gaf jag mig ut på ströftåg i staden. Det som först öfverraskade mig var, att i en stad mod så gamla anor — Nidaros, som den först hette, tills den omkring midten af det 15:de århundradet erhöll sitt nuvarande namn, anlades 996 af Olaf Trygvesson, efter döden kallad Olaf den helige — öfverallt finna breda och reguliert anlagda gator, med rymliga körbanor och trottoarer; men staden har också emellan 1328 och 1857 närmare tretio gånger härjats af elden och några gånger i det allra närmaste totalt nedbrunnit; mot slutet af 1200-talet hade staden omkring 20 kyrkor, hvaraf nu blott två, Domkyrkan och Fruekyrkan, finnas qvar; 1531 lades staden och allt brännbart af Domkyrkan i aska; 1599 afbrände den åter nybygda staden fullständigt, sedan under samma år 1800 personer af stadens befolkning dött af pesten. Inom den korta tiden af 52 år (emellan 1805 och 1857) hemsöktes staden af nio svåra eldsvådor; i april 1841 afbrände en fjerdedel af staden och nio månader derefter lades en lika stor del af staden i aska. Men den har alltid återuppbygts, och man kan deraf sluta sig till de stora resurser staden haft inom och utom sig. Men likasom de breda gatornas anläggning varit en följd af eldsvådorna, likaså har dessa, jemte en allmänt rådande önskan hos hvarje äfven förmögnare familj att ensamt bebo sitt hus, haft. till följd att i regeln endast två våningar höga hus blifvit uppförda, fastän flera af ganska betydlig storlek ändå, så t. ex. atiftsovorretsgaarden, den största byggnad af trä i Norge och sannolikt i hela Skandinavien: den består af en hufvudbygnad med två utspringande flyglar. Öfra våningen innehåller endast ett mindre antal rum, men af desto större dimensioner och särdeles dyrbart ornerade. I hela lokalen utgör samtliga rummens antal 69. Den byggdes på 1780-talet af kammarherren Sti Tönsberg de Schöllers enka, och blef omkring 20 år derefter statens egendom. Den ofvan uppgifna benämningen fick den, emedan I — Förlåt mice Fregaron. me