Göteborgsposten – 21 juli 1873, sida 1

en gång gynnat henne, och Moer sökte på bästa sätt uppfylla hennes förväntningar. En musiklärare, gammal och retlig, som of lady Thaxter blifvit rekommenderad såsom en lämplig instruktör för arftagerskan, och som på grund deraf dagen förut blifvit engagerad af lord Waldemar, infann sig klockan elfva och mrs Watchley kom för att hemta miss Floyd. — Ni måste komma ner i musikrummet, bästa Hilda, sade hon. Signoren har anländt. Miss Floyd ryckte otåligt på axlarne. — Den afskyvärda musikloktionen! mumlade hon. Jag hatar musik. Är läraren ung, mrs Watchley? — Nej, han är gammal, går på krycka och har glasögon. — Den förhatliga varelsen! Och forfar tror att jag skall taga musiklektioner ett helt år af en sådan! Om jag ej redan vore försonad med vårt hemliga giftermål, skulle jag blifva det nu. Jag önskar ätt det vore lördag. Hvilket medel som helst, hvarigenom jag kan komma ifrån den afskyvärda skolträldomen, är välkommet för mig. När denna vecka lidit till ända, skall jag vara fri och min egen herrskarinna. — Och jag skall vara eder hängifne slaf, sade Moer inställsamt. Det skall ej vara påkostande att vara slaf åt en sådan varelse som ni är, Hilda. Bättre att vara eder tjenare än en annan qvinnas kung. Det var hårdt för miss Floyd att nödgas lemna en tillbedjare, som hade sådana ord på tungan, men hennes fruktan för lord Waldemar var stor, och mrs Watchley