Göteborgsposten – 21 juli 1873, sida 1

— — mycket för hans egen persons skull, ehuru han är ganska populär, som ej mera för den glada anledningen att få festa en smula. Herre Gud, det var ju så längesedan man hade tillstymmelsen till något sådant! Och parisaren lefver dock icke at politik allena. . Jag har gjort mitt bästa att traska omkring i solbaddet, likasom fem eller sexhundratusen andra nyfikna för att få se shahen, och det har också lyckats mig några gånger. Jag känner mig visserligen icke sällare för det, men man har åtminstone den tillfredsställelsen att inte behöfva ljuga när man minst ett dussin gånger bli tillfrågad derom — ty att erkänna att man isks har sett honom, det går då alldeles omöjligen icke an. Shahen är otvifvelaktigt en intelligent furste, derom vittnar sjelfva hans resa till Europa, och en intelligent man, derom vittnar både hans utseende och de anmärkningar om de vesterländska förhållandena, som man hör honom göra. Han har synbarligen förlorat mycket af den orientaliska flegma och det majestätiska nil admirari, som han vid sin första ankomst trodde sig böra bära till syns. Han är icke heller här så botungad med de tröttarde ceremonier, som lära ha pinat honom i England; man lemnar honom en smula ro, och åtminstone hvarannan dag har han tillfälle att temligen obesväradt och nära nog som en vanlig turist se sig omkring. Efter det allmänna omdömet bland parisarne är han en charmant garcom, och man är förtjust öfver hans vänliga sätt att föra handen till sin juvelprydda mössa och att tala med damerna. Man beundrar hans kännedom om Frankrikes historia, isynnerhet under den Napoleonska epopÖens dagar, och äfven de afgjordaste republikaner ha ej kunnat värja sig för en känsla af sympati för ett så afakyvärdt ting som en kopung eljest är i deras ögon, när man hört honom på sin brutna franska vid besöket i Napoleons graf ha utropat: Oh! glorisux souvenirs! grand homme! grande nation! När hvarenda tidning, åtminstone de som göra anspråk på att en smula fullständigare följa med dagens händelser, sedan en vecka tillbaka egnar fyra å fem spalter i hvarje nummer åt redogörelserna för shahens görande och låtande samt de festligheter hvartill hans besök gifvit anledning, så skulle det vara för mycket begärdt af mig att i ett kort bref gifva en sammanfattning deraf. Det blir derföre endast några spridda episoder derifrån som jag kan meddela. Festen i Versailles på onsdagen har hittills varit den mest lysande, och den var i sanning, för att begagna ett ofta användt uttryck, såsom en saga ur Tusen och en Natt. Det är bokstafligen omöjligt att beskrifva den utomordentliga effekt, som illuminationen af en del af parken töretedde, under det att de stora vattenkonsterna spelade på natten och flera hundra tusen menniskor rörde sig bland träden. Shahen hade, säger man, under den officiela middagen blifvit något sömnig, och det är icke att undra på den saken, då han satt vid sin talrik och åt lamm med ris, höns med ris, frukt och sylt, medan de andra stoppade i sig ett tjog rätter efter en Åvarierad matsedel, ty shahen äter, som bekant, ingenting annat än sina vanliga persiska rätter tilllagade af hans egen kock, hvilken också har sig uppdraget att i samverkan med hans stormollah döda djuren, som hans H. M:t gör den nåden att uppäta. Han hade icke utan svårighet förmåtte att svara på de tal, som hållits för honom, ehuru man här har den grannlagenheten att, i motsats till hvad fallet var i England, göra dessa så få och korta som möjligt. OCkså var det med stor tillfredsställelse som han satte sig upp i vagnen för att fara hem, utan aning om den öfverraskning, som man hade beredt honom genom illuminationen i parken. Men denna väckte honom till lif, och när de omvexlande vattenkonsterna spelade, upplysta af bengaliska eldar, och kaskader af flytande eld utgöto sig vid randen af den beundransvärda Neptuns bassin, blef han sjelf helt strålande och klappade händerna på ett sätt, som förmodligen aldrig någon perserkonung förr gjort ända från den store Cyrus dagar. En annan högtidlighet, men som deremot bestämdt mycket mera gladde fransmännen sjelfva än deras höge gäst, var den stora revyn på Longchamps. Icke nog med att dessa militära skådespel alltid utöfva en oemotståndlig tilldragniogskraft på fransmännen — och detta var till på köpet icke någon vanlig revy notan den största som någonsin hållits i Paris, ty öfver 80,000 man defilerade — men den hade dessutom denna gång en särskild gläd