Göteborgsposten – 17 juli 1873, sida 1

— Så mycket bättre, sade Moer. Detta är ingen plats för gästers mottagande. Ni behöfver inga spionerande blickar på er. Han slutade sin måltid, och miss Bing gick upp på Honors rum för att afhemta middagsbrickan, under det Moer rökade en cigarr vid köksspiseln. — Ett ståtligt arfvegods! sade han för sig sjelf med ett bittert småleende, i det han betraktade de tunga nerrökta bjelkarne i taket, de små fönstren och den ofantliga spiseln. Fullkomligt passande för en man, som för ej längesedan ansågs vara arftagaro till Waldemarbaroniet. Jag kan ej tänka mig ett värre öde för en man än vara tvungen att lefva här i delta eländiga kyffe, omgifven af de pestartade ångorna från träsket. Nej, jag skulle vilja sälja min själ till satan, förr än jag ville underkastå mig ett sådant öde. Om jag hade blifvit lord Waldemar, skulle jag ha kunnat införa Honor i sällskapsverlden såsom min hustru. Jag skulle då ha kunnat gifta mig endast vaf kärlek med en fattig flicka. Men nu måste jag åsidosätta alla andra konsiderationer, än dem som röra penningar. Rikedom och sambhällsställning, som jag förlorat, måste jag återvinna genom detta giftermål med miss Floyd. Om jag ej kan bli lord Waldemar på grund af personlig rätt, kan jag dock bli herre till Waldemargodset genom mitt giftermål med Hilda. I betraktande af att jag stod på branten af ruin, anser jag, att jag tagit det bästa steg som var möjligt för att återupprätta mig. Miss Bing återkom till köket med brickan. — Vet min hustru af, att jag är här? frågade Meer.