Göteborgsposten – 16 juli 1873, sida 2

Engelska regeringens nederlag i afseende på mr Richards förut omtalta förslag om en adress till regeringen med begäran, att hon måtte sätta sig i spetsen för ett förslag till de andra makterna om upprättandet af en international skiljedomstol till krigs förekommande, låter mycket tala om sig. De konservative håna Gladstone, derför att han, annars en så fredsälskande politiker, tvungits af fredsvännerna i sitt eget land mot sin vilja till ett steg, hvars gagnlöshet af honom erkänts och förklarats. Hånet träffar så mycket mera, som vid omröstningen de fleste af de närvarande konservative röstade för ministören, men dennas anhängare deremot röstade emot den. Lord Granville, utrikesministern, skall visserligen oaktadt Underhusets resolution icke känna sig manad att framlägga för makterna otidiga förslag om minskning af deras stående armåer eller intörande af en ständig international skiljedomstol, men obehagligt förblir dock nederlaget i alla hänseenden för regeringen. Orsaken till detsamma är nu ingen hemlighet. Den ligger helt enkelt dori, att ministårens partivänner, dess egna medlemmar icke undantagna, alltmera sällan infinna sig på sina platser i parlamentet, emedan de äro trötta vid den långdragna sessionen. Under dessa förhållanden äro öfverrumplingar lätta, och det skulle, såsom Times anmärker, lätt kunna hända, att en medlem af den gröna systerön en vacker dag öfvertalade Huset att tillställa regeringen en adress, med begäran att hon måtte erbjuda påfven Malta som tillflyktsort, eller och att Huset genom någon af sina demokratiska medlemmar förmåddes att affärda en tillgifvenhetsadress till alla verldena revolutionärer. För att undvika det Huset gör sig på det sättet löjligt, åligger det derför en hvar af dess medlemmar att värvara vid förhandlingarne. Sjelfva Daily News, som annars i allt går med sredsligans anhängare, yttrar denna gång: Det kan ej förnekas, att enskilda internationala tvistefrågor kunna fredligt utjemnas genom en skiljedomstol. Men om vi spörja, hvarför Europas regertngar hålla så stora härar på benen, hvilkas kostnader tynga så starkt på de skattdragande, så skola vi finna, att de icke, såsom de principiela fredsvännerna påstå, underhållas för att man af den ringaste anledning må kunna gå löst på hvarandra, utan för några stora frågors skull hvilka stå i nära förening med den nationala tillvaron. Så håller Ryssland en ofantlig arme, derför att det vill utvidga sig i Asien och möjligen äfven i sydöstra Europa. Österrike håller sig fullt rustadt, för att icke öfverrumplas af Ryssland, och Preussen förvandlade sig under tiden från 1815 till 1866 till en fruktansvärd militärstat, emedan dess regering och folk ansågo, att Preussen icke intog i Tyskland och Europa den ställning, hvartill det var berättigadt. Dessa exempel må vara tillräckliga. Den vigtigaste slutsats vi kunna draga af dem, är den, att skiljedomstolar endast då äro på sin plats, om de, som skola underkasta sig dem, äro nöjda med sin ställning. Med några stater kan detta vara fallet, t. ex. med det nuvarande Preussen och med Italien. Men det förra skulle svårligen år 1866 och det senare år 1859 underkastat sig en skiljedomstol, då det gällde Tysklands och den italienska halföns