Göteborgsposten – 8 juli 1873, sida 1

Honors egendomliga skönhet hade gifvit plats åt en skönhet af det brunetta slaget. Det skulle ha varit svårt att i denna zigenarlika flicka igenkänna Darrel Moers unga brud. — Det är slut, sade Gusty med en suck af lättnad, i det hon lade flaskorna tillbaka i den låda, der hon tagit dem. Ni måste hvarje dag sätta ny färg på edert ansigte och edra händer — isynnerhet på edra händer. Den minsta fuktighet utplånar färgen. Är ni hungrig ? Hon öppnade en annan låda i divonen och framtog kallt kött, skorpor och åtskilliga andra förfriskningar. Honor afböjde alla födoämnen. — Jag behöfver ingenting, sade hon. Säg mig hvart ni för mig? — Då ni huunit dit, skall ni få se det, svarade Gusty, i det hon lade tillbaka större delen af födoämnena, men behöll en del till ögonblicklig förtäring. Ännu har ni långt att resa, och allt hvad ni har att göra är att hålla er lugn och taga sakerna lätt. Ni är i kraftfulla händer, som äro i stånd att hålla er i tygeln. I detta ögonblick öppnade Bing en liten lucka i framdörren bakom kuskbocken och hviskade: — Vi äro ute på stora landsvägen. Blås ut lyktan, flicka. Vi måste vara många, många mil härifrån då dagen gryr, och det får ej synas hvart vi åka, Han tillslöt luckan. Gusty blåste ut ljuset i lyktan och kastade sig ner på divanen samt föll i sömn. Honor satt midt emot; men hon kunde ej sofva.