Göteborgsposten – 3 juli 1873, sida 1

AN f bildad och epirituell man redan i flera år kunnat uthärda i en trakt utan allt intelligentare umgänge, på 9 å 10 mils afstånd från närmaste stad och i ett klimat der termometern ofta under den korta sommaren apgaf 33, men der qvicksilfret stundom under den ohyggligt långa vintern fryser till en fast massa. Men han var bortrest på ett sjukbesök. Han kunde dock med säkerhet väntas hem på altonen, ty han hade rest bort den föregående dagen och hun hade nu endast sex mil att färdas landväg, om han töröfrigt icke blifvit kallad till någon sjuk som bodde längre bort, tillade gästgifvaren så lugnt, som om det blott gällt en liten promenad omkring Stockholms Djurgård. -Men hans vinterresor måtte vara förfärliga, anmärkte jag under en rysning. Ja, si då är han ibland ändå längre ute, förstås, och när han så väl kommit hem, händer det ofta att han genast får laga sig i väg på annat håll, svarade gästgifvaren utan den ringaste skymt at medlidande. Mot aftonen kom jag till en stor by, Lien, hvars förmögna personer bruka herrbergera de resande, hvilka vilja göra en vandring upp till Åreskutan, som i ordets sanna bemärkelse sväfvar öfver Lien. Hos Staffan hade jag blifvit tillrådd att söka logis, och det fick jag äfven, sedan Staffans-mor, som förde spiran i huset, först underhandlat med en vetenskapsman, insektsamlare, och en artist, begge från Stockbolm, hvilka redan voro hennes gäster, men hvilka välvilligt afstodo det ena rummet åt mig. Huru jag tidigt morgonen derpå väcktes af Staffans-mor med kaffe af allra starkaste slag, huru Lill-Staffan, en långbent yngling om 16 år och försedd med matsäck, blef min vägvisare, huru jag åtminstone en gång i mitt lif verkligen blef en uppåtsträfvande man, huru jag pustade och sträfvade först igenom granskogen, sedan igenom den nödvuxna björkskogsregionen, huru jag snafvade på stenblocken kringvräkta och upptornade på hvarandra, huru jag afundades Lill-Staffans fotsärdighet, huru Lill-Staffan utvisade hvar än ett än ett annat herrskap eller någon enstöring liksom jag rakt tröttnat upp och derföre vändt om, huru Lill-Staffan året förut ledsagat upp två Engländare till skuten, hvilka väl uppkomna dock ingenting kunnat se, emedan de glömt sina kikare i Lien, huru han, som förstod teckenspråket, Åhade rännt ner efter kikarne och rännt upp med dem igen, och huru herrarne ändå ingenting fått se, ty dimman hado stigit upp och förvandlats i hällregn, så att di harra hade blrt rent bedröfliga, och derföre begifvit sig på nervägen i stor brådska; ankomna till Lien hade de genast intagit ett bastant mål, derefter genast gått till hvila och legat mest ett helt dygn nästan som lifvet varit ur dem; vdare huru, när man arbetat sig igenom björkskogsbälvot, synviddea allt mera vidgas och den strida Åreelfven visar sig som ett smalt band nere i den djupa dalsänkningen, huru när man ändiligen genomsvett och uttröttad hunnit upp på skuten, 5000 fot öfver hafvet, man gripes af det storartade i hela anblicken, huru man kan se 12 mil åt all siom, kan räkna 16 kyrktorn, om man nyttjar kikare, och 7 med blotta ögonon, om det är klart, huru, man plötsligt känner sig pinsamt genomkyld af det iskalla vinddraget och erinrar sig de bläodhvita snöeller islagren, som redan långt i fjerran hade skådats glittrande så herrligt i solbelysvingen, men hvilka nu, när man nästan borde stå på dem, icke synas till, och hvarföre? jo emedan de denna årstid äro täckta af fint stoft efter de förmultnade fjällväxterna, hvilka de oroliga vindarne föra med sig och som regnet och dimman ständigt bemöda-sig att allägsna; huru ätven i dessa vilda och pittoreska själltrakter industrien försökt sig och framkallat på den nordliga sidan af den dystra Åreskutan Gustassoch Carlbergs kopparverk, på hvilka högt aktade patrioter i flera omgångar uppoffrat stora kapitaler — om allt detta och mycket mera kunde många blad skrifvas af den som egde ven saftig penna; men då en sådan icke blifvit mig beskärd, vill jag uu helt enkelt nämna, att den som önskar göra en fotfärd upp till skuten bör vara ung, stark och ihärdig, annars tröttzar han på halfva vägen eller förr, dertill bör kan ba god tur under vendringen och vistelsen deruppe, så att han bugnas med vackert väder och klar luft, ty annars kan det hända honom som många andra, att all hans möda är förspilld, och att han famrar molnet istället för Jupiter. Redan under min vandring ned från Åreskutan hade regn börjat falla, det blef allt stridare, och temperaturen förändrades inom