Göteborgsposten – 3 juli 1873, sida 1

— Mitt kära barn, yttrade mrs Early, helt törskräckt, den här karlen är nästan hjelplös och kan i hvilken minut som helst falla ner från sin kuskbock. Hvad skall då bli af oss? Vi måste söka att komma ut. — Vi kunna vid närmaste hus begära att bli ledsagade tillbaka till staden, sade Honor. Ja, vi måste stiga ur. Men skall han stanna tillräckligt länge för att vi skola kunna stiga ur? — Hen måste, Mrs Early ryckte i kuskens rockärm. Han vände sig om, men den öfra deleu af hans kropp kunde ej ses af henne, tillfölje af att fönstret var så trångt och han satt så nära detsamma. — Hva nu då? sade Bing. — Vi vilja, att ni stannar och låter oss stiga ur, sade damen i befallande ton. Är ni tillräckligt nykter för att förstå hvad jag säger? Vi skola anmäla er hos polisen i Bolton i morgon, såvida ni ej genast stannar. — Vill ha mina pengar. Låter ej narra ifrån mig mina pengar. Gif mig mina pengar och jag skall släppa ut er. Mrs Early tog upp ur sin börs två halfva kronor af dilfver och gaf dem åt honom. Bing såg sig noga omkring under sin bredskyggiga hatt. Vägen var mycket smal och begränsades af diken på ömse sidor. Han visste, att Honor hade stigit upp i droskan sist, och han visste på hvilken sida hon satt. Han höll plötsligt in sin häst och lät honom stanna, dock först efter att ha styrt honom så, att den sida af vagnen,