Göteborgsposten – 3 juli 1873, sida 1

VHnUMIIIHLNI AV VEU URÅÄUIT)7INIÅ Larssons hem Tullus, (uttalas på jemtlandsdialekten Tullus) en väl bebyggd och väl skött egendom, belägen helt nära invid landsvägen, ett gästfritt hus, hvars dörrar alltid stodo öppna för resande, hvilka af det vänliga värdfolket helsades med ett hjertligt välkommen! Sjelfva manbyggningen, två våningar hög, hvitmälad och väl inredd, ligger på en liten höjd omgifven af en vacker björkdunge. Från öfra våningen syntes de ståtliga, men dystra Oviksfjellen, vid hvars fot låg den djupblåa Ovikssjön och längst bort i nordvest, visade sig nästan sväfvande i luften den öfverst snöbetäckta Åreskutan belyst af den nedgående solen. Allt inom hus antydde att jag var gäst hos en förmögen och bildad familj. Den tillhör också en af de förmögnaste och mest ansedda allmogeslägterna i Jemtland, hvilken visserligen blir större och utvidgar sig och blir talrikare, men dock med iakttagande af en viss soliditet i förmögenhetsvilkoren. Ett par dagar före vårt inträflande i Tullus hade hertigen af Dalarne under förbiresan gjort ett besök der på inrådan af landshöfdingen och på det att hertigen skulle se huru en rik jemdandsbonde här tog sig ut. Han var visserligen icke väntad, men han mottogs af den ståtliga hustrun lika artigt som frimodigt, infördes i den vackra öfvervåningen och förplägades så väl att den lefnadsglade dalahertigen lemnade Tullus särdeles upprymd och sedan ban lofvat att aldrig resa igenom Jemtland utan att helsa på äfven i Tullus. Dagen etter vår ankomst dit inträffade en grupp af kröningsdeputerade, ibland dessa några af presteståndet samt alla af borgare-och bondeståndet. Prof. Sellander, född norrlänning, var väl den som mest njöt af resan. Han hade blifvit ung på nytt och skrattade så hjertligt åt de andras klagan öfver de halsbrytande backarne, som man måste färdas utföre — upprepande: det blir nog värre, när vi komma in i Norge. En omständighet var dock för honom påkostande. Vår väg gick i förbi eller rättare sagdt öfver foten af Åreskutan, men tiden för hans och hans reskamraters inträffande i Levanger, var så knappt tilltagen, att han omöjligt kunde tillåtas att springa upp till toppen af Åreskutan, såsom ban uttryckte sig, till hvilken färd föröfrigt fordrades 4 å 5 timmar, äfven för dem som voro utrustade med ypperliga lungor, d:o krafter och liktornsfria fötter. Afven Schwan, var vid godt lynne; men Blanche tyckte att han redan varit så rysligt länge aflägsnad från det för honom kära Stockholm. För kröningsdeputerade serverades i Tullus en fin middag, och för den tackade deputationens nestor, den redan då 71:årige, ännu i dag ungdomlige d:r Gume ius i ett bjertligt tal, hvari han erinrade om, att der norrländska gästfribeten gick hand i hand med den rorrländska idogheten. Dagen derpå lemnade jag Tullus i sällskap med Nils Larsson, som skulle besöka några slägtingar, hvilkas gårdar jag skulle passera förbi och der äfven jag blef vänligt mottagen, men der jag ej fick dröja mer än en kort stund, såvida jag skulle vinna min önskan att få se den vackra Ristansforsen närmare solnedgången, då den väldiga stenmassan framstår i de praktfullaste tärgskiftningar. Verkligheten öfversteg vida de beskrifningar, man hade lemnat mig. Vid Eggens gästgifvargård, med vacker belägenhet invid en strid elt och omgitven af björkskog, som likvisst nu redan visade sig mera lågväxt i anseende till traktens höga läge öfver hafvet, föll min blick på en hög enstaka belögen björkbevuxen kulle, å hvars något afjemnade topp ett stort antal 5 å 6 alnar höga fantastiskt formade stenpelare voro i cirkelsorm uppresta. En väl grusad sand: gårg ledde dit upp. I midten af rundeln hvilade på fyra bastanta stenblock en flat stenhäll, omkring den voro några lägre stenblock anbringade, assedda att begagnas till säten, men tillkomsten af allt detta, som föroföll mig högst besynnerligt, fattade jag icke. En ung och ifrig forvforskare skulle säkerligen blifvit mycket förvånad och tillrustat en arkeologisk afhandling. Gästgifvaren löste gåtan. På Eggen bodde ortens läkare, d:r Strandberg, en bror till skalden Talis och sångaren Olof j Strandberg. Under sina lediga stunder hade j hen till förströelse i sin enslighet på ellsträni i i ——— se—————————77——7—7—————77——— derna uppletat de många stenjättarne, bestående af qvartsoch glimmerskiffar, låtit föra upp dem på kullen, afjemnat dem, rest upp dem, ordnat både bordet och sätena, och hade vid detta mödosamma arbete sjelf lagt verksam hand. Jag hade gerna velat göra d:r i Strandbergs bekantskap, velat erfara huru en