Göteborgsposten – 28 juni 1873, sida 2

uidi, Berardi och Consotat; Sand de 19 , lo kardiaalerna nämnes framför alla Barili. at 4 alet at Cullen (Irland) Schwarzsoberg oller linie auscher (Österrike) anses för en omöjlighet, Tit medan de äro utländingar. Det återstår än-danu blott en aspirant till påfvestolen att nämna, ibog emligen Riario Sforza, orkebiskop at Neapel, tiga vilken skall enligt mångas förmenande ha de stör ästa utsigter. Han är en ifrig anhängare af The ogmen om påfvens ofelbarhet, häller till det I en ttersta på Syllabus och på alla de lärosatser, tagom Ps IX förkunnar. Han har dock visat I se nycken praktisk klokhet i Neapel, der han ejös och det var första gången sådant skedde hvi edan 1848 — uppmanade de troende att delaga i valen och den politiska kampen, ät-den pinstone hvad kommunalvalen angick. Ea-gel last erkännandet at valprincipen trån en så leot ärdnackad audligs sida kan anses som en lan syllaing åt tidsandan. Om Riario Storza kan )ygsa kyrkan på denna klippa, mäste han, yin han blir pålve, följa ett helt annat system in många föregående påtvar, hvilka stödde den påfliga tonen på bajonetter och lät den verldsliga armön framtvinga den rätta tron. Vi halva förut nämnt, att franska nationalsorsamlingen med alseende på Le Royers interpellation rörande det dekret, eom prelokten Ducros i Lyon utfärdat om de borgerliga begratningarne, godkänt dekretet och öfvergått till dagordningen. Iarikeswinistern Beule tyckes genom sitt autorande ha i väsentlig mån bidragit till denna utgång, i hvilken regeringen endast synes haft högern och högra centern på sin sida, eftersom venstra centern föroslagit, att församlingen skulle ogilla profektens dekret, i hvilket förslag naturligtvis hela venstern förenade sig. Baukb har helt säkert varit i stånd att meddela högst intressanta upplysningar, hvilka till sullo bevisa, att de radikala begagna de borgerliga begratningarne till skandal och itciga demonstrationer; ett at dem bildadt bolag bar till och med befattat sig med att köpa lik, endast för alt kunna roa sig med att förbittra presterskapet och kränka den katolska menighaten genom att låta dem begrafvas utan prest och utan kyrkliga ceremonier. Och sä obetänksamma demonstratioat ner företogo de radikala just i ett ögonblick, st då Frankrike hotas af en klerikal reaktion, vu hvilken ej synes vilja stå tillbaka tör hemsökelserna efter restaurationen! Medan det up. penbarligen är en pligt tör alla upplysningens vätner 1 Frankrike att gå till våga med den Ip största klokhet och eftortäuksambet, gilver man motståndarne de bästa vapen i händerna Ir. och bringar sjeltva religionsfriheten i fara; ty oaktadt nationalförsamlingens teoretiska er då. kännande af religionsfriheten kan man verkligen ha skäl att befara, att Frankrike skall falla i de ultramontanas våld. De klerikala tidningarne föra ett språk, som om Frankrike återvändt till ligans tider, och de upphetsa af yttersta förmåga den reli giösa sanatismen. Landet är så aplittradt i politiska partier, att man af fruktan för borgerligt krig måste bibehålla ett provisoriuw, som tär på dess lifskraft, och likväl arbetas det på att ätven framkalla religionstvister. Det är de radikale, som härvid understödja de klerikala. Det var egentligen de förra, som störtade Thiers, i det de mot hans kandidat till deputerad för Paris, de Rmusat, uppstitde Barodet och genomdrefvo dennes val. Genom detta nederlag var Thiers ställning undergräsd: ty då på Barodets val äfven följde Lockroys och kommunisten Rances, fingo do reaktionära vapen i händerna att uppskrämma de obeslutsamma i natlonalforsamungen mot Thiers, genom hvars ettergilter för da radikala Frankriko sades svälva i fara att hemsökas al nya socialistiska hvälfaiagar. Nu ångra sig de radikala och täcka på att uppställa samme de Remusat som kandidat i en af de valkretsar, hvilka geuom dödstall blifvit lediga — men ångern kommer för sent. På samma sätt skall det gå, om de radikala lyckas at störta den nuvarande regeringen, hvars medlemmar äro moderata och förständiga män, hvilka ingalunda ämna tilllredsställa de klerikalas tordringar, om man än volat framställa dem som deras legobjon. Så lävge de s.å vid makten, skall ultramontanis men icke tå örvertaget, om än regeringen måste al politiska klokhetsskäl i en eller annan mindre väsentlig sak böja eig för de klerikalas påtryckning. Men om de radikala lyckas att siäppa alla de religiösa lidelserna lösa och sålunda frammana en storm, då skall den nuvarande regeringen icke kunna bestå, utan skall falla. De radikala smickra sig möjligen med at i så fall få makten i sina händer; men det är mer än troligt, att tvärtom de radikala, hvilka understödjas af en stark religios känsla, som väckts ull lit hos nationen genom nederlaget i kriget mot Tyskland, skola bli i stånd att beherrska Frankrike — och då skola de radikala å erigen, men för sent, ångra, att do sjelfve, genom att bereda de närvarande regeringswedlemmarnes fall, banat verklig väg s. I för ultramontanismen, som måste bli för Franken sörlärande olycka, om dess välde än af I rike ja kan endast vara af en ölvergående art. id, — —— inpå samma gång som i Spanien ministeråtpresidenten Figueras gjorde eig osynlig, uppb. hörde älven tidn. Esta 40 Catalan att utrokomma. Detta blad, som svärmat för den feyr derativa republiken och af yttersta förmåga re. verkat tor dess upprättande, tog afsked af sing ut, läsare med söljande ord, hvilka kunna anföras disom en uppriktig spansk republikans sjelfbe lan kännelse: