Göteborgsposten – 26 juni 1873, sida 1

Honor blef utomordentligt uppskakad. Hon hade ej älskat mrs Glint, hon hade af henne tillfogats så djupa sår, att tiden ej kunde läka dem. Hade ej mrs Glint varit, skulle hon aldrig ha erfarit bitterheten af att vara i saknad af hem och vänner; hade hon ej varit, skulle hon aldrig ha låtit viga sig vid Darrel Moer, låtit sammanlänka sitt öde med en skurks; hade hon ej varit, torde sir Hugh Tregaron ha blifvit besparad sin bittra sorg. Men oaktadt allt det onda denna qvinna gjort henne, uppfylldes hennes hjerta af medlidande och längtan att genom förlåtelsens ord mildra mrs Glints samvetsqval under hennes lifs sista timmar. — Hvad skall ni göra, mitt barn? frågade lady Thaxter, sedan den första öfverraskningen hunnit lägga sig, skall ni skrifva till miss Milner? Flickan bleknade och hennes ljufva ögon antogo ett bedjande uttryck. — Oh, lady Thaxter, utbrast hon, jag måste resa till henne! Huru skulle jag sjelf någonsin kunna begära förlåtelse, om jag vägrade att förlåta en like? Hon är min fars hustru, och han älskar henne. Huru skulle jag kunna möta honom, då han kommer tillbaka, och säga honom, att jag föraktat hans hustrus sista bön till mig om förlåtelse, och att jag vägrade att resa till henne, oaktadt jag blott var ett par timmars väg skild från henne? — Ni har rätt, sade lagy Thaxter i bestämd ton. I ett sådant fall som detta kan man ej låta leda sig blott af känslan för mensklig rättvisa. I första ögonblicket önskade jag, att ni skulle skrifva till henne och qvarstanna