Göteborgsposten – 20 juni 1873, sida 1

den allmänna hänförelsen i stället för att sörja eller förbittras öfver sin nations nederlag, och deltogo rätt gladt i den allmänna fröjden. Oerhörda vadbelopp utbetaltes, och Boyards lyckliga egare hade icke allenast den fröjden att inkassera de 100, 000 francs, som utgjorde staden Paris stora pris, utan ock den triumfen att se sin häst, på hvilken de djerfvaste hade hållit 2 mot 10, ha besegrat Englands bästa springare, jag tror med mer än två hästlängder. Och icke nog med att Boyard kom före Doncaster, äfven en annan fransman, Flageolet, hann en halt längd före honom och nio tiondedelar af de närvarande gingo hem med den rottästade öfvertygelsen, att la grande nation ändå, både med folk och fän, är den första i verlden. — De olyckliga vadhållarne hyste kanske dock blandade känslor; man nämner i dag bland dem, som förlorat mest, prinsen at Wales förtrogne vän hr Saint-Albans, som tappat 180,000 francs, och sjelfva H. K. H. i egen person, som dock ej hade förlorat mer än 75,000. Jag vill väl ej bestrida, att la grande nation är den första i verlden, men icke vill jag försvara det heller. Deremot påstår jag och försvarar, att intet land i verlden har att uppvisa en promenad sådan som den, hvilken vid hemfärden till sjeltva Paris företedde sig på aftonen. De 5000 vagnarne, som varit inom inhägnaden, och de 4000, som väntat utanför, bildade tillsamman en oafbruten följd af åkdon i sex rader jemnsides, fortlöpande under tre timmars tid mellan Kaskaden och Marlyhästarne vid place dela Concorde; sedd ifrån denna sistnämnda plats uppåt backen i Champs Elys6e, var skådespelet sädant, att det nästan gjorde en yr i hufvudet. En stor del af de unga turisterna (såsom det modernaste namnet heter; aportsmen är redan gammalmodigt) ba den vanan att fira qvällen efter en sådan der festdag på bal Mabille. De olika nationernas bästa hästkrafter äro der förenade under skygd af samma målade palmer, i den strålande belysningen at samma gaslampor och såsom ett gemensamt rof för samma harpy-sirener. Men här mera än någonsin brukar nationalitetsandan taga ut gin rätt, och blifvande öfverhusledamöter och ytterstahöger-lagstiftare, ättlingar af korstågsriddare och normandiska eröfrare dunka på hvarandra med knytnäfvar, käppar, champagneflaskor och stolsben, ackurat som en hop båtförare från Themsen eller Belleville-voyous skulle göra vid liknande tillfällen. Broderligheten och försonligheten infinner sig törst, når poliskommissarien i spetsen för ett tjog handtasta polissergeanter lagt sig emellan och fört både den ena och den andra nationaliteten i samma gemensamma kurra. I år gick det emellertid fredligare till än vanligt, tyckes det, ty endast tolf riddare från Mabilles runda bord råkade ut för den sistnämnda malören. Så säger Figaro för i dag, som naturligtvis hade sma reporters på stället. En af stjernorna på Mabilles himmel hade i år förhinder att infinna sig vid Longchamps såten. Det var en vid namn Pepita Sanchez, med hvilken både allmänheien och tidnin garne sedan flera dagar halt mycket att sysselsätta sig. Det var, såsom namnet också ger vid handen, en spanska och hon var från sjeltva Sevilla, — ven ort som namn för qvinnor och oranger eger, och der hade hon vid femton års ålder blifvit gift med en vedhuggare, i hvars kållareboning hon framlefvat någia år med mera stryk än mat. Huru hon deritrån kom till Paris och etter hvilka skiftande öden hon lyckades att bli en af demi mondeus tongitvande herrskarinnor, är mera än jag vet. Alltnog, bon var rätt rik, och när hon häromdagen dog och at några tjog väninnor, som till ett betydligt antal assisterat vid den begratning attörsta klassen, som hölls i den aristokratiska Puilippe du Roule, blitvit följd till grafven, tog spanska legationen hand om hennes qvarlåtenskap, så att hennes man vedhuggaren, såsom hufvudarfvinge, helt oförhappandes finner sig i besittning af en förmögenhet på öfver 100,000 francs, säger man. Så rik, kan han kanske aspirera presidentposten i sin stat af det tederala Spanien. — Men det är emellertid icke härom som Paris har talat, utan om den saken, huruvida Pepita Sanchez, som föll huf vudstupa från balkorgen till sin våning vid Boulevard Haussmann och krossade hufvudet hade fallit ner af våda eller kastat sig ner med flit. Uppriktigt taladt, hvad kan det röre Paris? Det finnes också de — jag tror dock icke många — som sysselsatt sig med prins Napoleons besök i hufvudetaden. Af en till fällighet bar jag kommit att se honom i der