Göteborgsposten – 20 juni 1873, sida 1

att hon längtar efter sällskap. Skall ni låta henne få inträda i societeten denna säsong? — Nej, svarade lorden kort, hon är för mycket barnslig i måoga afseenden för att ännu kunna intaga en bildad dames plats i societeten. Hon är allt för ung, Parrel. — Jag vet det, mylord, svarade Darrel hastigt; men hon är gammal nog för att tillfoga en mans hjerta ganska stor skada. Jag ansåg mig sjelf vara osårbar! förklarade ban med ett något tvunget skratt, men jag är hennes första offer! Lord Waldemar drog upp ögonbrynen misstroget och ett sarkastiskt småleende krusade hans läppar. — Jag tror att ni lägger an på att vara skämtsam, anmärkte han. En sådan ide är mer än orimlig — den är löjlig. Moer rodnade af harm. — Jag försäkrar er, mylord, utbrast han, att jag talar allvarsamt. Jag har blifvit förälskad i min kusin, och jag önskar att gifta mig med henne. Jag frågade henne i går afton, om hon ville bli min hustru, och hon gaf mig sitt ja. Sedan jag skaffat mig visshet om hennes känslor för mig, kommer jag vu till er för att bedja er samtycka till mitt tillämnade giftermål med Hilda. — Detta är således ingen farce uttänkt till min förlustelse? frågade lorden. Jag trodde det. Jag haren dålig tanke om er, Darrel, men flickan är dock ingalunda för god åt er. Ni och hon ega beslägtade själar; men ändock gillar jag ej edert handlingssätt i så måtto, att ni