Göteborgsposten – 20 juni 1873, sida 1

Bref srån Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 9 juni 1873. Doncaster — hundra louisdorer, två hundra, fem hundra, tusen, två tusen louisdorer på Doncaster, — två louis, tio, femtio på sin höjd, på Boyard, annat hörde man ej om wan i går från stora boulevarden drog sig genom Champs Elyses utåt Boulognerskogen eller på någon annan väg, åkande eller jernvägsångande skaffade sig fram till Longchamps, der den stora kapplöpningen skulle ske, dit Mac Mahon och marskalkinnan, dit diplomatiska kåren och Fauborg St. Germains hertiginnor, caså Helders herdinnor och alla möjliga hel-, halfoch qvartsverldar hade: låtit förkunna sin ankomst och dit bantågen från Calais och Boulogne förde täta skaror af Albions blonda barn. Det var Paris Derby-dag, och segraren från den sista stora engelska kapplöpningen, mr Merrys verldsberömda Doncaster skulle öka sina lagrar och sin herres förmögenhet, för att ej tala om förhöjandet af den engelska nationaläran, genom att besegra sina franska medtäflare. Engelsmännen hade kommit till Longchamps för att vara vittne till denna stolta seger, hvilken på förhand icke alle betviflades, den fina verlden kom för att se marskalken och låta se sig sjelf och hundratusen kanske bara kommo för att se på folket och glädja sig åt det temligen skapliga vädret, som man nu hade för första gången på Gud vet när. Det ena med det andra gjorde, att minst bundrafemtio tusen menniskor på eftermiddagen befunno sig omkring kapplöpningsbanan. Man har icke sett maken sedan verldsexpositionens tid anno 67. Det var verkligen ett skädespel, det som erbjöd sig väl värdt att se, äfven för den, som hvarken är vadhållare eller kapplöpningsfantast, hvilket nu annars begge delarne är modet. Redan långt före middag körde ekipager io på den omhägnade gräsmattan, hvarifrån man beqvämt kan åskåda ridten, och klokt gjorde de som gåfvo sig ut i tid äfven med risk att få dejeunera på matsäck i sin vagn (ingen farlig risk, tör resten, ty champagnekorkarne knallade lusteligt och det var visst icke torrt bröd som nedsköljdes af den ädla musten!) — kiokt gjorde de, ty de som kommo sent fingo föga rum att se herrligheten. Femtusen vagnar, voro inne på kappridningsfältet, och fyratusen andra väntade i allöerna utomkring på sina resp. herrskaper, som trängdes på läktarne eller ståplatserna. Diplomatiska kårens läktare var fullsatt och der befann sig inkognito prinsen af Wales (d. v. 8. alla menniskor sade så, men icke lyckades jag få se honom och inte tror jag det heller); presiden tens tribun inrymde utom honom, bans fru och tre söner, en hel hop militära och admimstrativa notabiliteter, de andra läktarne voro fullsatta af dekorerade eller icke dekorerade herrar, men framför allt och öfver allt lyste damerna i årets briljanta vårtoiletter, som det stygga vädret hittills nästan alldeles hindrat dem att tå visa. Hvar tionde minut kommo nya tåg med folk, som icke hade någon aniug om att redan för två timmar sedan alla platser voro upptagna, hvarifrån det fanns någon tänkbar möjlighet att upptäcka någon skymt af testen, men lika belåtna sägo de ut, hvilka ingenting fingo se, som de hvilka fått bästa platserna. Andå belåtnare sågo likväl the book makers ut, der de vid sina små bord och un der sina stora paraplyer inkasserade de osantliga vad-depositionerna (på hvilken de räkna sina modiga 10 44!) Men aldra gladast och belätnast lära Mac Mahons tre pojkar ha sew ut, när de hörde lefveropen för sin far, hvilka aldrig tycktes vilja taga slut och som hördes — säkert ända bort till rue dAumale, der presidentens företrädare, han tör hvilken det hurrades itjor, gamle Thiers med ett ord, nu slagit sig ner. Men entusiasmen för marskalken-presidenten, så evergiskt den också uttryckte sig, var dock försvinnande mot den som utbröt, då resultatet af den stora kappspringningen (de törsta löpningarne hade ingen brydt sig stort om) blef synbart. Det var Boyard som hade besegrat Doncaster — nej, det var Frankrike som hade öfvervunnit England. Det var en stunds allmän och komplett galenskap. Folk, som aldrig hade sett hvarandra och som lika litet kände till seg: raren och den besegrade, än mindre monsieur Delamarre och mister Merry, de begge ädle kreaturens resp. egare, föllo i hvarandras ar: mar om de voro af sentimental natur, elle! skastade hvarandras hattar upp i luften elle drucko ur hvarandras vinbuteljer om deras känslor togo en mera uppsluppen riktning Sjelfva de resande engelsmännen snittades a —— — ———— ö— —